mannen vid kägelbanan. »Men, hvad tusan går åt dig? Har du fått dille? Känner du inte igen mig?»
»Ack, ursäkta herr . . . bror, vill jag säga . . . sannerligen jag kommer i håg namnet, det får du förlåta mig. Men det var ju på . . . Söder som vi träffats?»
»Skulle mjukast tro det, bror Svenman. Mins du inte hur trefligt vi hade en hel vecka. Jag har aldrig haft så roligt som de dagarna. Det var ett kalas från morgon till kväll och sedan Nachspiel — det är ju så det heter? — en god del af natten. Du höll målron vid makt, så att vi voro nära att kikna af skratt. Jag heter ju Mallander, vet jag, Kalle Mallander, på Stora Badstugatan, viktualihandlaren!
»Ja visst, ja, Mallander! God afton käre bror!»
Svenman ville aflägsna sig. Han var ej alla dagar böjd för att sällskapa med hökar Mallander.
»Nej, inte ska vi skiljas så här knaphändigt», förklarade hökaren. »Vi äro någre glade gossar som slagit käglor här och nu ska’ vi in och ha oss något stadigt till lifs. Bror Svenman ska’, ta mig tusan, vara med oss.»
Inga försök till undanflykter hjälpte. ”Bror Svenman” måste med eller mot sin vilja följa ”bror Mallander”. Den senare förestälde sin ”gode vän och bror” för de öfriga gode vännerne och bröderne, alle samman bodhandlare vid Stora Badstugatan, Luntmakaregatan och Norra Tullportsgatan.
Svenman kunde finna sig i mycket olika sällskap och återfick snart sitt goda lynne. Han berättade anekdoter, sjöng muntra visor och var, såsom herrarne uttryckte sig, en »förbannadt tuschur karl», hvilken borde hvar ende afton komma till Surbrunn och slå käglor med dem.
