»toffelregementet», och Svenman var nog förståndig att själf skratta åt skämtet.
Under några år var jag ofta bjuden till herr och fru Svenman. Än skulle jag smaka på den första sparrisen, än på de förste jordgubbarne, än på de första släpärterna, än på de ena, än på de andra »primeurs» från den store trädgården hvilken ännu kallades Blomstervallska trädgården. Alt var af förträffligaste slag, och så tycktes äfven det husliga lifvet i makarnes hem vara, ehuru det nog kunde märkas, att frun höll, såsom det heter, tummen på sin mans öga. Men Svenman tycktes icke göra den ringaste invändning. Han var glad och nöjd, pratade, skrattade och sjöng samt skröt litet öfver sin »trädgårdskonst».
»Det är annat det än att gå i verken,» brukade han tillägga. »Där går det fortfarande lika långsamt. Bergkvist har ju inte ännu blifvit ordinarie, fast han knogat så flitigt.»
Och så räknade han upp den ene efter den andre af de forne kamraterne som vunnit ingen eller ringa befordran.
»Det gör mig ondt om gossarne,» sade han medlidsamt, men det märktes nog, att jämförelsen gjorde honom själf mycket godt.
»Och nu är det slut med gäldstugan också,» anmärkte jag en dag.
»Ja, är det inte tusan, att man dragit in bysis!» utropade Svenman. »Hvarmed skola extra ordinarierne nu roa sig.»
Svenmans farhågor voro i det fallet öfverflödiga, ty äfven efter gäldstuhäktets afskaffande hafva ämbetsverkens extra-ordinarie tjänstemän icke saknat tillfälle till förströelse.
——————
