En filosof.
När jag sitter och tummar på ett litet, groft och
nästan grått stycke papper, på hvilket namnet Helmer
Helgesson är skrifvet tämligen slarfvigt af namnägarens
hand — det är verkligen icke något vackert visitkort
— så står fram för mitt minne en liten, vacker, men
mycket blyg gosse, med hvilken jag knöt ett starkt
vänskapsband i skolan.
Helmer var en af skolans bäste lärjungar. Det hände till och med, att magister Palmgren framhöll honom såsom ett föredöme för oss andre. Detta var naturligtvis litet förargligt för oss och verkade därför något hämmande på våra vänskapliga känslor för Helmer, men vi glömde det snart och tyckte verkligen om den lille, beskedlige kamraten som aldrig gjorde någon förargelse, aldrig skvallrade och gärna delade med sig af de raspebröd, kryddlimpor med smör på, äplen och karameller som han ofta hade med sig.
Någon af de tongifvande var han visst icke och gick aldrig i spetsen för oss, när vi ilade till tyska kyrkogården för att leka rymmare och fasttagare, samt ej häller när vi skulle ut och slåss mot pojkarne i magister Finemans lancasterskola vid Munkbrogatan. Han följde ej ens med på dessa glada utflygter.
