samhället. Jag och de öfrige kamraterna gjorde oss aldrig reda för hvad Helmer Helgesson egentligen skulle komma att uträtta, men att det skulle varda något högst ovanligt, det hade vi klart för oss.
Så förgingo några år. Vid slutet af en termin bad Helmer mig gå upp till sin mor, när jag komme till Stockholm, och hälsa henne från honom.
»Reser du själf inte hem under mellanterminen den här gången häller?» sporde jag.
»Nej, jag måste läsa, och de där resorna fram och till baka och vistandet hemma äro blott till hinder för mig. Jag har en högre uppgift än att slösa bort min tid på familjelifvet.»
Det der talet tyckte jag icke riktigt om, och då han stod fast vid sitt beslut, kommo vi i en liten vänskaplig tvist om det stora och det lilla i lifvet. Han var stark i sin bevisföring, ehuru jag tyckte, att han rörde sig bra mycket med öfverdrifter och rent af orimligheter.
Jag for till Stockholm och gick dagen efter min ankomst genast till fru Helgesson för att framföra hennes sons hälsning. Hon bodde då i en af gränderna mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan, och hennes lille bostad föreföll mig ganska dyster, helt annorlunda än då jag under min gymnasiitid besökte Helmer, då hans mor bodde i en vacker, liten våning vid Mynttorget.
Vid rummets enda fönster, genom hvilket ej just mycket dagsljus hittade vägen — det stora, svarta och fula huset midt emot låg nästan in på rutorna — sutto i ifrigt arbete enkan och hennes dotter. Bägge voro mycket förändrade, tyckte jag, men bägges ögon lyste af samma glans som förr, när jag talade med dem om Helmer.
De uttryckte sin ledsnad öfver, att han icke kunde
