Ljuse aftnar i en gränd mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan! Det gjorde på mig ett hemskt intryck. Jag tog afsked af de stackars fruntimmerna som uttryckte sin hjertliga tacksamhet för att jag infunnit mig med hälsningar från Helmer.
»Han skrifver så sällan nu för tiden,» sade den gamla frun, »men det är ju klart, att hans studier inte lemna honom tillfälle.»
Jag skyndade mig ner till Skeppsbron och for öfver till Djurgården, där jag ströfvade länge omkring i parkens aflägsne delar. Det gröna gräset, de lummiga ekarne, den blå himmelen och de friske fläktarne från sjön lyckades snart jaga bort det sorgliga intrycket af det mörka rummet vid den trånga gränden och de två sjukliga kvinnorna som sutto fastkedjade vid ett själs- och kroppsmördande arbete för att därigenom lemna en ung, frisk man tillfälle att odla sina själsförmögenheter.
På återvägen träffade jag ett par andra studenter, och snart satt jag i ett gladt lag på Blå Portens veranda. Vi voro någre lättsinnige ungdomar som utan samvetsförebråelser rumlade upp våra anhörigas penningar. Kom jag att tänka därpå, när jag sent på natten gick hem? Jag kan icke riktigt påminna mig det.
Tänkte jag så här:
»Helgesson är dock bättre än vi. Han rumlar icke. Han arbetar kanske ej blott på sin, utan äfven de sinas lycka, och i hvad fall som hälst söker han redligt efter visdomsskatten.»
Sannerligen jag kommer i håg, om jag tänkte så, men det vet jag, att jag morgonen därpå skref till vännen i Upsala, omtalade, att jag uträttat hans uppdrag och sökte på ett så granlaga sätt som möjligt
