och jag tänkte icke mycket på Helmer Helgesson. Hvarken under denne eller den därpå följande terminen syntes han till på nationssalen eller någon föreläsning. Många gånger sökte jag honom i hans bostad, men slapp aldrig in. Då och då lyckades jag träffa honom i någon aflägsen del af Karolinaparken eller i Slottsskogen, men han var fåordig och grubblande och syntes dystrare för hvarje gång.
Vid vårterminens slut tog jag ändtligen min examen och lemnade Upsala. Jag hade önskat taga afsked af Helmer, men kunde icke träffa honom.
Sedan jag vistats någon tid i Stockholm, kom jag att tänka på den gamle kamraten och beslöt att gå upp till hans mor och syster för att höra, om de haft några underrättelser från honom. Jag letade rätt på det gamla, fula huset i den mörka gränden, klättrade upp för de svarta, slippriga trapporna och knackade på en dörr, på hvilken man i förstugans eviga skymning med möda upptäckte »Fru Helgessons atelier för linnesömnad», skrifvet på ett stycke papper och fastsatt med munlack.
Då jag icke hörde någon uppmaning att stiga in, öppnade jag dörren och såg den gamla frun på samma plats som året förut, lika ifrigt sysselsatt med sin söm, men ännu magrare, mera böjd och darrande. Hennes dotter såg jag icke till.
Fru Helgesson såg upp, sökte att resa sig, men sjönk åter ned på stolen och stammade en fråga, om jag hade någon beställning.
Jag erinrade henne om, hvem jag vore och frågade, om hon haft några underrättelser från sin son.
»Ack, förlåt! Jag ser så illa nu för tiden. Var så god och sitt . . . Från Helmer, nej inte sedan han ej kunde komma till begrafningen.»
