Den här sidan har korrekturlästs
59
EN FILOSOF

Nu förstod jag hvarför Elins plats var tom. Den stackars flickan hade dukat under för bröstlidandet. De ljuse sommarnätterna i den svarta gränden, då hon sutit lutad öfver linnesömmen, den sannolikt mycket knappa födan, de kalle vinterdagarne, då ingen enda solstråle och kanske ej häller mången vedpinne värmt henne, saknaden af ungdomens glädje, sorgen öfver att brodern ingen enda gång kom och talade ett vänligt ord till mor och syster, det där hade slutligen lagt henne i grafven.

»Helmer har väl talat om, att Elin gick bort för alltid nu på våren. Det var en stor förlust för mig», sade den gamla, »ty nu är jag ensam om att skaffa Helmer medel till sina studier. Men om mina ögon inte voro så dåliga, skulle det nog gå bra.»

Hon talade med riktigt onaturligt lugn om dotterns död, tyckte jag, och då jag beklagade hennes stora förlust, yttrade hon endast:

»Ja, visst är det tomt här nu, och när man sitter i sin ensamhet komma dystra tankar, men jag har ju Helmers framtid att sörja för, och för den skull måste jag vara glad och stark.»

Helmer var några och tjugo år, och hon talade om honom som om ett litet barn hvilket ej kunde hjälpa sig själf det ringaste.

»Han får inte underkasta sig några försakelser,» förklarade hon, »och inte utsätta sig för något som kan störa honom i hans lärda sträfvanden . . . Graden bryr han sig inte om, skref han till mig i vintras, men jag undrar hur länge han tänker stanna i Upsala. Han lär ha ett mycket stort arbete för sig. Visst hade det varit roligt, om han blifvit filosofie magister, och Elin fröjdade sig många gånger åt hoppet att få komma upp till Upsala och se sin bror lagerkransas, men det gör nu