Den här sidan har korrekturlästs
64
EN FILOSOF

ej kunde neka, att han fröjdade sig öfver herrans underbara rådslut som befriat kyrkan från en hätsk fiende.

»Kände du Helgessons mor?» frågade jag, då min värd uttryckte sin utomordentliga glädje öfver att hafva gjort mig till Jan i spelet.

»Jag har nog hört talas både om henne och hennes dotter, ett par ädla kvinnor, efter hvad man sagt mig, sant kristligt ödmjuka och själfförsakande.»

»Det är visst,» bekräftade jag, »och som helt och hållet offrade sig för sonen och brodern.»

»Ett vackert handlingssätt!» utropade presten och slog sexor all. »Som du ser, har jag spelet snart åter i min hand. Ett mycket vackert handlingssätt och fullkomligt öfverensstämmande med gudomlig ordning. Det är kvinnans uppgift att offra sig. Det vore blott önskligt, att hon alltid erinrade sig detta. Det är så många nya påfund nu för tiden hvilka sannerligen icke komma från gudomlig lag . . . Nu tror jag, du skall få svårt att komma in med dina slagna brickor . . . Skada var det blott, att fru Helgessons och hennes dotters ansträngningar icke gjordes för ett bättre ändamål. Tänk, om de i Helmer Helgesson uppfostrat en kämpe för kyrkans heliga sak! Då hade alt samman fått en annan utgång . . . Se så, nu är du Jan igen, min käre bror! Skål!»


——————