samt då endast under föraktliga och krossande uttryck, och likväl är deras olycka i de flesta fall vida större än någon af de nyss nämdas. Det »passar sig» knapt att tala om dem. De hafva icke varit nog starka att stå emot förförelsen, emot ett ofta öfverlagdt bedrägeri, och därför hafva de icke anspråk på medmänniskors förbarmande, under det förföraren och den om sitt svek ofta fullt medvetne bedragaren åtnjuter icke blott öfverseende, utan också fullkomlig aktning — verldens aktning som anser sig ej böra vara så nogräknad, när frågan är om en man, som när det gäller en kvinna, hvilken dock för öfrigt anses så svag, att hon ej får befatta sig med de sysslor som mannen tagit för sin räkning.
Hon anses svag i alt annat, men mot mannens svek måste hon vara stark, så vidt hon ej skall utstötas ur samhället, och att utstöta förföraren och den som gjort sig skyldig till sveket kommer aldrig i fråga. Han är för stark för att kunna straffas. Det är endast den svaga som måste drabbas af straffet för att hon icke varit tillräckligt stark. Det är ”logik” och ”konsekvens” och ”mänsklig rättvisa”!
Det där är också en gammal historia, så gammal, att hon kanske icke förtjänar någon uppmärksamhet. Visserligen gifves det en och annan människovän som då och då tager upp frågan, håller henne fram i ljuset och talar några vackra och vanligtvis fullt träffande ord om bristen på jämlikhet uti det allmänna omdömet öfver kvinnans och mannens felsteg eller, såsom det kanske oftare borde heta, kvinnans felsteg och mannens brott; men ämnet är så ”motbjudande”, heter det från de anständiga damer och herrar som icke vilja höra talas om annat än det ”sedligt sköna”, det som icke väcker
