barndomen. Yrket gaf honom icke blott god utkomst — det kunde aldrig uppstå något tvifvel i det afseendet — utan äfven godt anseende, nära på ett berömdt namn. Hans far hade visst varit vaktmästare, ehuru det kunde man ej riktigt erinra sig, och ”kommissionär i penningaffärer” eller till och med själf ”diskontör”. Därifrån kom rikedomen, men om rikedomars uppkomst bekymrar verlden sig icke; det är blott för deras tillvaro man känner deltagande, och det är ett mycket lifligt deltagande. Den som äger rikedom är alltid en betydelsefull människa.
Alla människor tyckte om rike Blencker, och den glans han spred kring sig var så stark, att den räckte till för alla hans vänner. Om någon kunde tala om, att han umginges med rike Blencker, så var det genast en ganska betydande anbefallning till att väl mottagas i de ”bästa kretsar”. Också var vännernas antal ganska stort. Fabian själf hade icke riktig reda på dem alla.
»Hör du», hände det att han sade till någon af de närmare umgängesvännerna, »hvad är Adrian Lundström för en? Han skrifver till mig och vill vigilera ett par hundra riksdaler under åberopande af gammal vänskap, men sannerligen jag kan påminna mig vännen Lundström. Det är väl bäst i alla fall att låta honom få styfrarna, fastän jag kan svära på att aldrig mera få se dem.»
Han var gifmild och bjöd gärna på fine middagar, och efter middagarnes slut stod hans kassa öppen för alle gästerna. Därför var han också en vänsäll man. Hvar och en förde hans lof på tungan.
Bra såg han ut och hade ett utmärkt godt sätt. Han var artig och uppmärksam, nästan fin, oaktadt sin diskontouppkomst, och således mycket omtyckt af fruntimmerna. Alla ville se honom och höra honom tala,
