att Blencker, den unge gentile karlen, söker flickornas rum för någon annan än Majken?»
»Majken! . . . Å, du är tokig! En barnunge som ännu ej fylt sexton år!»
»Se så, min lille gubbe, lugna dig nu. Jag vet att han har ett godt öga till Majken. Hvarför skulle inte vår dotter kunna liksom så många andra gifta sig vid sexton år? Hon har ju redan gått och läst, och det för en af Stockholms förnämste själasörjare. Dess utom kan bröllopet ju uppskjutas ett år, blott förlofningen nu går för sig. Vi måste laga så, att Blencker friar ju förr dess hällre. Ett sådant parti står inte Majken till buds hvarje dag.»
»Skulle du verkligen gissat rätt, så har jag visst inte något mot saken,» försäkrade fabrikören betydligt lugnad.
»Jag gissar inte; jag har tillräcklig skarpsinnighet, skulle jag tro, för att veta hur det står till i mitt eget hus,» sade frun.
Men ej långt därefter infann sig Emma i fru Spoles eget förmak utan att hafva fått någon tillsägelse att där inställa sig. Frun såg helt förvånad på henne.
»Är någon af flickorna sjuk?» sporde fru Spole.
Nej, ingen vore sjuk, men Emma kom för att under mycken förlägenhet meddela, att herr Blencker friat till henne och att hon nu önskade lemna sin tjänst.
Fru Spole fick först ett mycket häftigt och uthållande skrattanfall. Emma hade naturligtvis tagit miste på sig och Majken. Men då Emma med en värdighet som hos henne föreföll öfverraskande fortfor i sin framställning om Blenckers frieri och med den varmaste hänförelse talade om hans kärlek, då höll fru Spole på att
