hon ej häller det löna mödan eller vara ens passande att ännu säga något om saken. Hon tänkte kanske ej häller mycket på framtiden. Hon var ung, mycket oerfaren och framför alt mycket förälskad. Det är det gamla vanliga, det som händt millioner unga flickor före Emma, och hvad som slutligen hände Emma var också helt och hållet det samma som händt millionerna.
Hon hade icke sedan sin allra spädaste barndom fått njuta en moders smekningar och vaktas af ett ömt modersöga. Sedan många år hade hon ej häller en faders skuldra, mot hvilken hon kunde luta sig. Hon hade sin älskare, sin eldige, förledande, oemotståndlige älskare — men ingen mor, ingen far, inga fasta grundsatser, ingen högre lifsåskådning. Följden anar hvar och en som något känner till verlden. Älskaren ville njuta sin lycka blott såsom älskare, icke såsom verklig, af lagen erkänd, men också af lagen bunden make. Han hade visst icke några elaka afsigter, men hans förhållande till Emma utvecklade sig helt och hållet af sig själft och kunde ej varda annorlunda.
»Inte behöfver man väl gifta sig med alla fruntimmer i hvilka man möjligtvis förälskar sig,» hette det i Blenckers ungkarlskrets.
Det är, såsom man finner, icke annat än den gamla, vanliga historien.
Efter ett par år umgicks Blencker åter i fabrikör Spoles hus. Han hade gjort besök där. Man kunde icke afvisa honom, utan bjöd honom snart på en fin bal som gafs för att fira Majkens födelsedag.
»Blencker tycker jag skall bjudas,» hade fru Spole sagt. »Att han inte gifter sig med Emma visar ju, att hela den där saken inte var så fasligt allvarsam som vi trodde. Han är ju fortfarande ungkarl, och jag skall
