»Hör nu,» sade han till Blencker, »den där affären med Emma Karlsson blir väl rangerad före bröllopet.»
»Naturligtvis!» svarade Blencker och bjöd svärfar på en cigarr. »Hvad tycker pappa om den där cigarren. Det är en äkta havanna, skall jag säga, och står mig i fem hundra riksdaler tusendet . . . Emma Karlsson skall nog bli nöjd.»
Men Emma Karlsson var icke nöjd. Hon var tvärt om förtviflad. Hon skref ett bref till sin forna lärjunge Majken och framstälde saken i rätt dager samt vädjade till den unga flickans goda hjärta.
Det var ingalunda första gången som Majken erfor något om Blenckers mångåriga förbindelse med hennes forna lärarinna. Om den saken hade hon och hennes unga väninnor flera gånger samtalat, fastän naturligtvis i största hemlighet. Det passar sig icke att öppet afhandla sådana där skandalhistorier. Allra minst passar det sig för unga, oskyldiga flickor som omöjligt kunna veta något om verldens dåliga sidor, i synnerhet då det gäller kärleksförhållanden.
»Hvad skulle Majken nu göra?»
»Usch, hvad det är tråkigt,» sade hon. »Hur skall man bli af med den välsignade guvernanten.»
Hon talade icke om för sin mor, att hon fått bref från Emma Karlsson. Hennes blygsamhet förbjöd henne det. Men modern upptäckte det »tråkiga brefvet,» läste det och råkade i sedligt raseri.
»Man skall vara bra förhärdad för att kunna skrifva om sådana saker till en oskyldig flicka,» sade hon. »Majken, mitt barn, jag förbjuder dig att någonsin tänka på en så simpel varelse som mamsell Karlsson.»
Majken tänkte häller icke på henne. Hvad skulle det tjäna till? Saken anginge ju icke henne, utan hennes
