förbindelser till dem. Och dess utom — hade han ens någon förbindelse till den där familjen? Han vore ju icke gift med den där kvinnan.
Presten höll vackra tal om äktenskapliga pligter och makars inbördes trohet, så att både bruden och svärmodren greto och alla de andra gifta och ogifta fruntimmerna också, under det man äfven i brudgummens ögon såg tårar, den sanna lyckans tårar.
»Hvad han är känslig,» sade bröllopsgästerne.
»Och en sådan charmant souper! Det är mycket bättre än på slottet.»
»Det var, tror jag, det präktigaste bröllop jag någonsin varit med på.»
»Nå ja, både bruden och brudgummen förtjäna sin lycka, men nog måste bruden likväl skatta sig mest gynnad som fått en sådan man. Han är mycket rik.»
Man talade om det där bröllopet flere dagar efter åt, och den som varit nog lycklig att hafva varit med skröt däröfver. Det fans dock en röst som yttrade:
»Jag tycker, att den där Blencker borde dömas för tvägifte.»
Men den röstens ägare förklarades vara en stor tok, till och med en dårhuskandidat. Några sade, att han vore en farlig karl som bara ville uppvigla massan mot bättre folk.
Den öfvergifna Emma dolde sin sorg i det ensamma hemmet och sökte uppfostra sina barn efter bästa förmåga, men hvad som kunnat blomstra och bära ädla andliga frukter vid en god makes sida förspildes och nöttes bort i slö likgiltighet. Hennes rätta lifsuppgift var förfelad. Fullt aktningsvärd var hon likväl i sina handlingar, men det var icke hon som åtnjöt verldens aktning. Hon var i hela sin lifstid en förtappad varelse,
