Den här sidan har korrekturlästs
86
ETT BRÖLLOP VID PACKARTORGSGATAN

ned åt landsbygden, ty hennes bod besöktes äfven af många resande.

»Jo, ser du», sade Modén, vänd till mig, »jag har lofvat att bli marskalk på min skomakares bröllop. Som du vet, är jag inte aldeles oberoende af skräddare och skomakare. Mannen har fått i hufvudet, att det skulle gifva glans åt vigselceremonien, om han hade en kunglig sekter till marskalk.»

»Lycka till! Men hvad har jag med den saken att göra?»

»Vänta litet! Jag måste ju lofva att skaffa ännu ett marskalkexemplar, och det är det löftet som gjort mig förtviflad. Jag har sprungit hos alla mina bekanta, tigt, lockat, hotat, bjudit på punsch, till och med på sexa, men det har varit mycket värre än om jag sökt namnteckningar för reverser. Man intresserar sig icke mera för en hederlig skomakares bröllop. Nu är du mitt sista räddningsankar . . . Tst! Du får inte göra invändningar. Du måste bli marskalk! Lofva mig det!»

Jag skrattade och lofvade. Det stötte på äfventyr att låta värfva sig till marskalk på ett bröllop, där man kände hvarken bruden eller brudgummen.

Modén var förtjust. Han ville midt på Riddarhustorget försöka en ny, af honom sjelf uppfunnen kotiljongstur, men erinrade sig, att han ännu icke öfvertänkt alla de tal han ämnade »improvisera» på bröllopet.

»Och verserne sedan!» utropade han. »Sannerligen jag vet, om det bestås brudtärnor, men det är väl rådligast att ha verser till dem i beredskap. Adjö med dig! Det var hederligt att du blir marskalk! Tänk nu, du också, på de tal du väl skall hålla i kväll!»

Han ville rusa af, men jag höll tag i den lille kragen på hans fina slängkappa, en sådan där som hvarje