2
ster, som alltför tydligen komma att gifva sig sjelfva tillkänna.
Under det kung Carl med sin armé låg i Polen, sysselsatt med dess thronangelägenheter, begagnade sig czar Petter af sin säkerhet för hjeltens ankomst, för att genom anfall och inkräktningar af de svenska gränsprovinserna söka en ersättning för de förluster han lidit, och hämnas den fläck, som nederlagen mot svenskarne satt på hans vapen. Han kände alltför väl sin fiendes orubbliga ihärdighet i sina en gång begynta företag samt hans ridderliga oegennytta, för att frukta en öfverrumpling af honom, innan han bringat polska stridigheterna och konungavalet till slut, och den trygghet han deraf fattade, ökade hans djerfhet och hans planer.
Sedan den tappre Löschern måst afstå herraväldet på Pejpussjön — hvarvid han offrade sitt lif, i det han, sedan Ryssarne tagit och till stort antal bestigit hans skepp, sprängde detsamma i luften — voro Dorpt och Narva de smakbitar, som begärligast brunno den ryska örnen i ögonen. Narva hade icke sedan fyra år gått czar Petter ur minnet. Det var icke blott en eröfring från de svenska att göra, det var en fläck att utplåna, ett förloradt rykte att återvinna, en skymf att hämna.
Under det belägringsarbetena med all ifver bedrefvos mot dessa begge städer, reste czaren flitigt från det ena stället till det andra, för att taga arbetena i ögonsigte och med sin närvaro påskynda deras fortgång.
Då han en dag, i denna afsigt, färdades mellan förutnämnda platser, och icke befann sig långt ifrån ryska fältlägret för Narva, sprängde en rysk officer emot hans vagn, och öfverlemnade honom ett bref, hvilket nyss blifvit annammadt från en svensk soldat, som råkat falla i Ryssarnes händer. Czaren läste utanskriften. Den var till generalmajor Schlippenbach, som med sin truppstyrka låg några mil derifrån mot Reval till. Det stränga herrskaranletet ljusnade. Den breda pannans veck jemnade sig, de blåa ögonen tindrade under de neddragna ögonbrynen och de starka, vanligen något hårdt sammanpressade, läpparne drogo sig till ett leende af belåtenhet, under det han satte tummen mot sigillet för att bryta det.
— Om förlåtelse, ers majestät! — sade hans granne i vagnen, en ung ståtlig man, som tillochmed vågade visa en rörelse, för att hålla den allsmäktiga handen tillbaka, då han såg den färdig att verkställa den alltför tydliga afsigten.
— Hvad nu, Menzikoff? — sade czaren — Hvad ha vi här att besinna oss på?
