92
— Det bref jag omtalat, sände jag er qvällen förut. Det är intet tvifvel underkastadt att det ju blifvit lemnadt i orätta händer, i hans, i hvars intresse, liksom i hvars makt det låg att så både hämma och hämna. Men den eviga rättvisan söker andra vägar för sina afsigters vinnande!
— Men, min bästa vän, ni förgäter att ni eggar min nyfikenhet, utan att tillfredsställa den, och att omöjligen kan vara er öfverlagda vilja.
Stael, som insåg befogenheten af sin väns anmärkning, berättade honom icke allenast brefvets innehåll, och de, ty värr, endast alltför grundade misstankar han egde mot general Tschammers innersta ledning af den stränghet, som öfvergått både honom sjelf och Hysinng, utan äfven den lyckliga upplösning, som, trots allt detta, lofvade att bekröna hans framtid med en sällhet, som skulle komma honom att glömma allt hvad han hittills lidit.
— Nu har jag gåtan upplöst och saken klar och, Gud ske lof! er lycka närmast i kikarn! En god hustru är ändå det förnämsta af allt hvad jorden ger oss — — — nej, icke jorden, ty sannerligen är hon icke en gåfva ofvanifrån; en rigtig Guds gåfva. Hon allena kan jemna lifvets vägar och i kärlekens jordmån omplantera dess sorger till doftande blommor för en högre glädje och frid. Gud välsigne er, kapten! Jag ville säga mera, men här — han lade handen på hjertat — här ligger konceptet och… ni kan läsa det utan tolk — tillade han med en stockning i rösten, som omisskänneligen förrådde den det hans hjerta hade i hans önskan för Staels lycka.
— Tack, min kära Hysing, tack! — sade Stael och tryckte vännens hand.
— Jag skulle vara den otacksammaste menniska i verlden, om jag ett ögonblick kunde tvifla på den vänskap, hvarpå ni gifvit mig så många prof. Utan öfvertygelse om dess oföränderlighet i med- och motgång, skulle jag icke nu vända mig till er med en ny begäran om biträde af er.
— Tala, och ni skall ej finna skäl att beklaga er öfver min bristande beredvillighet.
Äfven nu gällde Staels önskan ingenting mer eller mindre, än att Hysing ville blifva hans budbärare hos Ingeborg. Af fruktan att träda furstinnans befallningar i förväg, och genom något sejlftaget steg såra hennes herrsklystnad och uppväcka hennes missnöje, vågade han icke sjelf visa sig; men till skadeersättning för detta våld på sina känslor, kunde han icke afhålla sig från att skriftligen betyga Ingeborg sin längtan
