93
att återse henne, och meddela henne den frihet, som nu upphäft alla svårigheter, att med underrättelser möta hvarandra.
Sedan han för henne tolkat allt hvad han i ord uttrycka, begaf sig Hysing af med brefvet.
Unga läsare, du som ännu älskar med den första kärlekens varma, drömmande längtan, du hvars hjerta klappar ömt för de lidanden och sorger, som flyta ur samma källa, hvarur du hemtar dina högsta fröjder, för dig behöfva vi icke måla hvarken den sinnesstämning, hvarmed Stael afbidade sin väns återkomst, eller hvad han erfor vid de upptäckter, som åtföljde densamma, ty du är din egen konstnär och målar detta allt sannast och bäst inom ditt eget inres verld: och hvad dig beträffar, vördnadsvärde läsare eller läsarinna, som hunnit denna prisvärda grad af lefnadsvishet, der man ser ner på kärleken — den der friska varma ungdomskärleken — som på en barnalek, den man glömt för den lofliga omsorgen om gods och guld och materiens förkofran, dig vilja vi icke uppehålla med skildringar, hvilkas brister du kanhända skulle finna i ett förmycket, der vi sjelfva måste erkänna dem bestå i ett förlitet, utan gå derföre hellre att fullfölja handlingens gång, än uppehålla oss vid så kritiska detaljer.
Efter en timmas förlopp ungefär återkom Hysing; men blek och med krampaktigt sammanpressade anletsdrag, hvari en hel olyckshistoria tycktes fått sitt kompendium.
— I himlens namn! — utropade Stael och tog ovillkorligen ett steg tillbaka vid hans åsyn. — Hvad har händt? Något förförligt står att läsa på ert ansigte.
— Ja, i sanning! Min vän, min arma vän!… — Och Hysing tryckte Stael i sina armar.
— Tala! — ropade Stael med darrande läppar — Hvar är Ingeborg?
— I himlens beskydd vill jag hoppas; ty Gud öfvergifver aldrig oskulden.
— Hvar, hvar? — stammade Stael med bleknande kinder.
— Det finnes saker så bedröfliga, att inga förberedelser kunna mildra dem. Fröken Ingeborg Horn är — försvunnen.
— Försvunnen? Hvad säger ni? Försvunnen?
— Ja, försvunnen! Ingen har sett henne, ingen vet hvart hon tagit vägen.
— Försvunnen! — — — Omöjligt! Det är en lögn hvarmed man velat bedraga er.
