94
— Ty värr, blott alltför sannt! Hela huset var i uppståndelse, då jag kom att fråga efter er fästmö. Och hennes syster!… Ni skulle sett henne! Hon var otröstlig. Förgäfves frågade jag alla jag träffade. Ingen kunde ge mig ett tillfredsställande svar. Allt hvad man hade sig bekant var, att någon af betjeningen sett en täckt vagn tidigt på morgonen stanna utanför palatsets port, och kort derefter afgå; men huruvida det hade något sammanhang med fröken Ingeborgs försvinnande eller ej, fanns ingen som kunde afgöra.
— Barmhertige Gud, kan din rättvisa tillåta sådant? Nej! Jag måste ut; jag måste ange detta förräderi hos furst Gagarin. Han skall, han måste uppsöka och återbringa henne! Han skall inför Gud, inför vår och sin egen monark svara, för hvad som drabbar de fångne som stå under hans högsta uppsigt.
— I himlens namn, lugna er, kapten! Betänk er vanmakt emot dem, som här torde handla emot er. Furst Gagarin lärer visserligen vara en ädel man, hvilket ni dessutom torde känna bättre än jag; men han är, efter hvad jag hört er säga, i slägtskap med general Tschammers gemål; och jag lemnar nu åt er sjelf att dömma, huruvida det är troligt att han skulle taga, om det så fordrades, några steg emot en slägtings hus, Nej, kapten! Mig tyckes det, att om ni skulle hafva någonting att vinna emot sådane förbindelser, borde det vara af henne, hvars egna intresse bjuder henne att bistå er, — — Ni förstår, af furstinnan.
— Af furstinnan!
— Men saken är ömtålig, ömtålig för alla; men mest för henne, som är er kärast. Ni måste väl besinna er, innan ni skrider till någon handling.
— Besinna mig! O, Gud, jag är icke mäktig af besinning. Tänk ni för mig! — Och Stael sjönk ner på en stol, satte handen för pannan och stirrade stelt framför sig.
Hysing försökte icke att med förnuftets ord besvärja den brusande stormen af hans upprörda känslor; han visste att dessa, liksom de stora orkanerna i naturen, måste ha sina tider att rasa ut, och att alla menskliga tröstegrunder äro svaga bålverk mot deras framfart; han visste, att menniskan måste skatta till sin egen svaghet genom sin smärta vid alla olycksslag, dem hon icke kan betvinga, och att hennes skattpenning först efter långa tidsförlopp, och förhållandenas ändringar kan vända tillbaka med vinningen af lugn och hopp för det krossade hjertat. Han vördade derför sin väns lidande såsom billigt och naturligt,
