95
och behandlade det som en klok fältskär det friska såret, hvilet han låter blöda ut innan han derpå försöker verkan af läkekonstens medel.
De stora både kropps- och själslidanden som sedan någon tid hopat sig, liksom för att pröfva krafterna af Staels natur, segrade genom detta sista slag på det långvariga motstånd, som trotsat dem, och nedlade vår hjelte i en brännande feber på sjuksängen.
Emellertid stod hans namn på listan öfver dem af krigsfångarne, som skulle afföras till de inre trakterna af Ryssland.
De skulle afsändas kolonnvis, bundra och hundra i hvarje afdelning, och den med hvilkan Stael var bestämd att följa, borde om tvenne dagar aftåga. Emellertid förvärrades hans tillstånd synbart och, snart sagt, med hvarje timma, så att intet tvifvel var öfrigt det ju icke den några och sjuttio mil långa färden, midt i en rysk januari-vinter, äfven om den kunnat, företagas med större beqvämligheter än de närvarande förhållandena gåfvo vid handen, ovilkorligen skulle hafva gjort ett slut på hans lif.
Hysing, som under de långvariga fälttågen och den utsträckta verksamhet, som hans menniskokärlek föreskref honom, ofta delat den lekamliga läkarens värf och vant sig, så väl vid bedömmandet al sjukdomars art, som vid deras behandlande, inisåg hela vidden af den förestående färdens följder för sin vän och beslöt, att åtminstone göra allt hvad på honom berodde för att rädda honom derifrån. Utan att göra några jemförelser mellan det sätt, hvarpå krigsfångarne behandlades af czar Petter och kung Carl — hvilken senare, då han hemskickade de sachsiska, lät gifva hvarje soldat bland dem nya kläder[1] — trodde likväl Hysing att den allmänna känslan af mensklighet, som man äfven hos en fiende kan påräkna, skulle hos dem, som hade något att säga i saken göra sig gällande till fördel för hans vän. I denna tanka infann han sig hos kommendanten, som, åhörande honom med tålamod, fästade på honom en ganska forskande och djup blick, hvilken till en början tycktes innebära mera öfverläggning än hårdhet, och hvilken Hysing också med glädje tolkade till ett bifall, men under en fortsatt tystnad, ju längre ju mer, öfvergick till en likgiltighet, som slutligen konstaterade sig i ett ganska kärft uttaladt “nej”, åtföljdt af den anmärkningen att täckta sjukslädar finnas för transporterandet af sådana fångar, som deraf kunde vara i behof.
- ↑ Historiskt.
