96
Förgäfves gjorde Hysing honom den föreställningen, att Stael omöjligen skalle kunna uthärda resan, hur den än företoges.
Kommendanten ryckte på axlarne och sade:
— Det får stå sitt kast. Mina instruktioner göra inga undantag för sådana fall.
Inseende att här ingenting var att erhålla, men förtviflad vid föreställningen, af att hans vän skulle utan vård eller skötsel omkomma i en eländig sjuksläda midt ibland Rysslands snö, eller i ett uselt kyffe bland Kasans tartariska horder, beslöt han att våga ännu ett steg, förtroende framgången deraf till den makt, som skyddar den redliges sak.
Det var till furst Gagarins slägtinge, och general Tschammers gemål, hans ingifvelse bjöd honom att vända sig, Hos henne väntade han att finna förmåga, inflytande och allt hvad förnuft och hjerta kan lägga i vågskålen, förenade för att bispringa hans önskningars framgång.
Han lyckades vid sitt besök att genast blifva införd till henne, och träffade henne sällskapad at Natalia, i hvars närvaro hon befallde honom meddela sitt ärende.
Hvysing, hvilken, sanningen att tala, var ingenting mindre än fruntimmerskarl, och aldrig i sitt lif tänkt att som supplikant sätta sig i beroende af en dams ädelmod, erfor en egen besynnerlig pressning öfver sitt bröst då han nu befann sig i åsyn af tvenne, hvilkas rang och högdragna hållning dessutom ännu mera vidgade svalget mellan hans och deras ståndpunkt.
Under hvarje annat förhållande skulle han säkert varit högst angelägen att undanbedja sig närvaron af det öfverflödiga vittnet till hans bryderi, men, intagen af vigten af sitt åliggande, öfvervann han obehaget af sin egen belägenhet och sporrade sin uppmärksamhet endast på undvikandet af allt, som kunde äfventyra stämningen af furstinnans lynne. Han föreställde henne Staels belägenhet och vådan af den förestående resan, han åkallade hennes inflytande, som slägtinge, hos furst Gagarin för att förmå honom till ändring, eller åtminstone uppskof af hans afsändande; han påminde henne om sitt utlofvade kall som stiftarinna af hans och Ingeborgs lycka och prisade den sälla lotten af en makt, som förstår sträcka sin verksamhet till de lidandes hjelp; hans hjerta gjorde honom vältalig, och den värma, hvarmed han förde dess språk hade otvifvelaktigt varit förtjent af ett lyckligare resultat, än det Tschammers maka lemnade honom.
— Min herre, — sade denna. — Ni tycker således icke att jag gjort nog, då jag förberedt och verkligen ämnade att in-
