100
— I sanning, min furstinna.
— Sade jag er icke, att det är ur min hand summan skall utgå.
— Denna stora frikostighet af er, ädla furstinna, förvånar mig mindre än… än…
— Hvad vill ni säga?
— Än möjligheten för mig att våga föreslå ett sådant vilkor. Kommendanten skulle tillåta sig att till en underordnad person, en fremmande undersåte och krigsfånge, sälja sina tjenster?
Natalia skrattade.
― Ni har vändt er till kommendanten, utan att förstå understödja edra önskningar? Ha, ha, ha! Och ni beklagar er öfver att de misslyckats! Min kära pastor, edra goda landsmän måtte icke rätt förstå hvartill penningen är nyttig.
— Till köp och handel, min furstinna; men hos oss finnes det saker, dem man aktar för högt att göra till kramvaror, Vår unga konung låter hänga soldaten, om han under brinnande krig öfvar roflystnad, och hans fader skonade föga mindre de tjenstemän han märkte vara fala för mutor.
— Hvarje land har sin sed, men öfverallt gäller regeln, att man måste antaga den brukliga dit man kommer. Ni har förstått mina råd, och jag ber er följa dem; ty blott derigenom kan ni lyckas. Kommendanten riskerar ingenting och ingen blir komprometterad; ty att se genom finger med en underordnad är något helt annat, än att sjelf bryta emot föreskrift.
— Välan! — sade Hysing. — Må Gud förlåta mig att jag inlåter mig i en så usel handel! Men här, om någonsin skall han taga den ursägten till godo, att ändamålet helgar medlet. Farväl, ädla furstinna. Måtte himlen belöna ert hjertas deltagande och mildhet!
— Farväl! — sade Natalia. — Glöm icke att göra guldets vältalighet gällande, och att visa kommendanten till mig, för att erhålla sin vedergällning.
— Var öfvertygad om att jag ingenting skall glömma af edra befallningar! Gifve Gud att jag lika troget kunde uppfylla mina egna önskningar i afseende på tolkandet af en tacksamhet, som icke känner några gränsor.
Då Hysing stängt dörren mellan sig och Natalia, stannade han några ögonblick, lyfte sina blickar gladt och hoppfult emot himlen och drog ett djupt andedrag, fullt af lof och beundran för den försyn, som så underbart framkallar räddningens medel
