104
kort bli mig så förhatligt, att jag icke svarar för till hvilket förtvifladt steg det kunde bringa mig. Låtom oss icke fresta Gud, och pröfva våra krafter utöfver det mått, der de ha sin gräns! Ni har nu hört mitt beslut. Jag känner mig på ett förunderligt sätt styrkt: liksom blott för aft kunna afgöra det. Hysing, haf min tack, min hjertinnerliga tack, för allt hvad ni gjort för mig; men gif mig ert hedersord att dervid låta det stanna, och säg fröken Natalia Gagarin, att jag af henne aldrig vill mottaga min räddning.
Må läsaren föreställa sig den redlige Hysings känslor vid allt detta. Lik sjömannen, som vid inloppet till hamnen öfverraskas af en orkan, hvilken drifver honom tillbaka till de skär hvaremellan han nyss framlotsat sig, och krossar hans farkost mot någon förrädisk undervattensklippa, den han icke anat, stod den trogne pastorn der och såg frukten af all sin möda strandad mot dessa oförväntade hinder. Bedröfvad, ja, nära förtviflad, lemnade han Stael sedan han ännu förgäfves sökt öfvertala honom att ändra sitt beslut, och ämnade att gå hem till sig sjelf, för att der i ensamheten öfverväga hvad han borde göra, innan han gick att å sin väns vägnar uppfylla det föga angenäma värf, som återstod honom hos Natalia.
Denna dag rådde mycken rörelse bland de svenska fångarne. Den nära förestående aftruppningen, som skulle sprida de käcka skarorna, hvilka åt kung Carl vunnit hans oförlikneliga segrar och odödliga rykte, till alla vinklar af det land, som nyss darrat för deras svärd, kallade en hvar att uppsöka trogna kamrater, kära vänner, och dyrbara anhöriga för att säga dem ett farväl, hvilket knappast mildrades af något hopp om ett återseende, samt anropa himlen om beskydd för de okända öden, som de alla gingo till mötes.
Då Hysing kom ut från Stael, mötte han på gatan några officerare och bland dem en viss kapten Du Rietz, — afkomling till den bekante läkaren af samma namn, hvilken under drottning Kristinas tid från Frankrike kallades till hennes lifmedikus- — Denne var en gammal bekant både till Stael och Hysing, emedan Westerbottens regimente, vid hvilket han tjent, låg, liksom De la Gardies, under Schlippenbachs befäl, till Lifflands försvar, vid den tid den förstnämnde kommenderades till den hjelpsändning, hvarvid han blef tillfångatagen; och han dessutom genom mycken öfverensslämmelse i tänkesätt och karaktersanlag på den tiden närmat sig denne och slutit sig till ett förtroligare umgänge med honom. Då han nu mötte Hysing, med en uppsyn som var ett bedröfvelsens och förtviflans
