107
Der befann sig nu Du Rietz i daggryningen, väl nedbäddad och med kuren till hälften uppslagen, öfver sitt hufvud, färdig att bortföras till en aflägsen och obekant förvisningsort.
Sedan Hysing gjort sig försäkrad om att allt lyckats efter önskan lade han några kopek i körsvennens hand och ilade bort, otålig att öfvertyga sig hur den verkliga Stael befann sig efter förflyttningen. Sjuk-kusken, som tagit tiden väl i akt, och fann sig utan fara kunna uppskjuta aftågandet några minuter, lemnade slädan för att genast på närmaste krog göra sig qvitt de drickspengar han erhållit för att väl behandla den sjuke.
Sålunda öfvergifven midt på gatan, låg Du Rietz och förargade sig i sitt hjerta öfver följderna af Hysings gifmildhet, och de ringa förhoppningar han kunde fästa vid en följeslagare, som så började sin tjenst, då han såg någon skymta vid sidan af slädan, och straxt derpå blef varse en liten fin hand, inom ett rikt pelsverk, nedlägga bredvid honom en bok, samt hörde af en ljuf röst, på vacker inhemsk svenska sägas: — Tag den med er på den långa färden! Hon, som af oss begge så ömt saknas, så djupt begråtes, har dervid dagligen anropat himlen om sitt beskydd öfver er. Låt den i sorgens ögonblick tala tröstens ord till ert hjerta! — Ni finner i den en blomma, som jag afklippt af den myrten jag vårdat för hennes brudkrans. Jag kunde icke veta att ni fördes härifrån utan att säga er ett farväl, utan att lemna er ett minne, som jag vet ni förstår att värdera. Farväl!
Du Rietz satte sig upp i slädan och den okända uppgaf ett rop.
— Gudomliga uppenbarelse, himmelska syn, eller… Ett ögonblick, ett enda ögonblick, att jag må öfvertyga mig om verkligheten af er tillvaro! ― Och med detta utrop fattade Du Rietz hennes hand.
― Store Gud! Ni är icke Stael von Holstein! — stammade Ebba Horn, som i tanka att det var han, förskaffat sig detta tillfälle att få säga honom ett farväl,
— Ni finner att jag bedragit mig och…
― För Guds skuld förråd mig icke! Ni skulle endast dermed blottställa honom… som… som eger ert deltagande. Det är icke för mig jag ber er.
Af förvåning och öfverraskning förmådde Ebba icke uttala ett enda ord, utan räckte endast handen mekaniskt efter boken.
