108
— Nej, o, nej! — bad Du Rietz, — Beröfva mig den icke! — Och han bäddade den ner under sin hufvuddyna. — Den skall bli min dyrbaraste tröst.
— Omöjligt! Ni måste återge mig den. Det kan icke vara ert allvar att så vilja bemäktiga er hvad blott ett misstag…
Ebba hann icke tala ut innan körsvennen stod vid slädan, och helt plötsligt gjorde slut på hela uppträdet, i det han, brummande några ryska krafteder, stoppade ned Du Rietz's hufvud, lika okruserligt som om det varit en hunds, tillslöt derpå kuren öfver slädan och körde af, ungefärligen med samma varlighet som om han forslat ett lass torgvaror eller dylikt.
16 Kapitlet.
Må vi, innan vi gå att vidare förtälja läsaren vår hjeltes öden, för en kort tid lemna honom i de goda bänder, vi sett fatta vård om honom, och i hvilka vi kunna vara förvissade om, att han skall röna all den omsorg vänskapen kan upptänka, för att följa Du Rietz's kolonn till dess bestämmelseort, och der något sysselsätta oss med de öden den hade att gå till möte.
Må hvem som vill föreställa sig den några och sjuttio mil långa färden längs Wolgas stränder, som denne hade att göra, tillryggalagd i en sjuksläda och under iaktagandet af en rol, som tvingade till afsägande af den tröst, som under vissa, mera omfattande olyckshändelser har en så egen stärkande kraft på menniskolynnet, nemligen sällskap i nöden — må hvem som vill, säga vi, föreställa sig Du Rietz's resa och han måste erkänna det temligen kinkigt att träffa en synpunkt, ur hvilken den kan betraktas annorlunda än både oangenäm och plågsam, och dock egde Du Rietz mot dessa vedervärdigheter en talisman, som på ett underbart sätt förtog honom känslan deraf.
Det var minnet af Ebbas bild, sådan den visat sig för honom i ögonblicket af hans afresa. Oupphörligt stod den förtrollande synen deraf så liflig för hans själ, som i det ögonblick den framträdt för hans blickar; och likväl föreföll den honom så omotiverad, så flygtig, så besynnerlig, all han skulle ansett den för en dröm, eller ett foster af en uppdrifven inbillning, om icke boken och blomman stått honom qvar och vittnat om dess konkreta verklighet. Alla sina tankar och känslor
