109
fästade hon nu vid dessa och målade inom den täppta kuren af sin sjuksläda, taflor så sköna, så underbara, så innehållsrika för hela hans framtid, att timmarne dervid flydde som minuter, och hela den besvärliga resan förbyttes i en skön dröm, om hvars längd man vid uppvaknandet icke har något minne.
På boken, som var en psalmbok, inbunden i dyrbart franskt band, med rika förgyllningar och knäppen af guld, stodo initialerna I. C. H. och öfver dem en friherrlig krona. Ehuru otillfredställande och föga upplysande denna upptäckt i det hela kunde vara, hade den dock en oändlig retelse för Du Rietz's inbillningskraft, och lemnade honom intet tvifvel, att ju den okända, sköna herrskarinnan öfver hans alla tankar, tillhörde den börd, hvarom hela hennes väsende bar vittne.
Så, mera lefvande i inbillningens fria drömmar, än i verklighetens hårda tvång, upphann Du Rietz och hans afdelning målet för deras färd. Detta var Sviatski, en liten på den tiden ― och vi erkänna vår okunnighet om, huruvida den, sedan dess, i ett eller annat hänseende, gjort några stora framsteg — obetydlig stad, med ett svagt fäste och dertill afpassad besättning, i guvernementet Kasan — det från fordom sagorika Kittellandet, såsom namnet egentligen betyder, till utmärkande af lanets rådande naturformation — och endast tjugo verst aflägsen från staden af samma namn.
Här fann Du Rietz fortsättandet af sin sjukrol besvärligt; men med detsamma han återtog bruket af sin goda hälsa och började visa sig bland sina kamrater, som till stor del förut känt honom, borde han äfven göra sig betänkt på, att för de ryska auktoriteterna hålla sin förvexling hemlig, såsom ännu varande i ovisshet, om hvilka följder en upptäckt skulle kunna ådraga både honom och den, hvars person han föreställde. I denna afsigt förtrodde han sig åt öfverstelöjtnant Rühl — korpral vid kung Carls bekanta drabanter — hvilken rådde honom till behållandet al det lånade namnet och lofvade använda sitt inflytande bland kamraterna till hemlighållandet af hans egna.
Öfverstelöjtnant Rühl var en af dessa män, hvars ja eller nej man plägade taga för goda såsom ett dokument, bestyrkt med underskrift och signet. Du Rietz fick också snart erfara, ej allenast att hans hemlighet obrottsligen vårdades af hans kamrater, utan äfven att hans bekännelse tillförskaffat honom en annan vinst, som i hans ögon var af nästan lika högt värde, nemligen Rühls personliga vänskap. Ehuru temligen skiljda i år, enär Du Rietz tillhörde Staels ålder, hade dock hans handlingssätt tillvunnit honom den förres aktning och fästat denne
