110
med ett band, som stärktes ju mer, ju längre de hunno i bekantskapen af hvarandras karakter.
Under sådana förhållanden intog Du Rietz här sin sjelfvalda plats bland sina svenska bröder.
Snart började enformigheten och overksamheten af det lif
våra svenska krigare här måste föra, att blifva dem tung och
odräglig. Nästan hvarje dag som förgick uppkallade från de
flydda åren minnen af segrar och äfventyr, hvarvid
jemförelserna med det närvarande gjorde detta ännu svårare att uthärda.
För att fördrifva de långa aftnarne brukade officerarne — som
här i det hela fingo åtnjuta mycken frihet och gå obevakade
hvar helst de behagade inom stadens område, blott de icke utan
sin vakt begåfvo sig derutom — att samla sig i större eller
mindre kotterier, för att förtälja sina upplefvade äfventyr och
glädja sig åt minnena af sina förra mandater.
En afton började Rühl, hvilken såsom drabant, på nära håll omgifvit konungens person och följaktligen varit vittne till många af hans bedrifter, att berätta en mängd af de nästan sagolika bragder, han i slaget vid Holofzin, der han kämpat vid hans sida, sett honom ådagalägga. Han berättade hur han, då han såg hären stanna tvekande framför ett moras, gifvit sig deri, och vadat genom vattnet, som steg honom under armarne; huru han midt under hetaste striden gifvit den sårade Gyllenstjerna sin egen häst och sedan kämpat till fots, der elden var starkast; hur han slog en kossack till jorden, i det ögonblick han spände sin pistol emot honom, vred honom vapnet ur handen och afsköt det öfver hans hufvud, i det han sade: — Du är icke värd att dö för en konungs hand, m. m. Han talade med värma och hänförelse, han talade så, att hans ord verkade som tändbara gnistor i alla sinnen. Alla händer knöto sig, alla blickar brunno och hvarje bröst höjde sig. Det gick en oro genom ringen af de fångna krigarne; det var, som den susning, hvilken låter höra sig i luften före orkanens utbrott.
Då Rühl blef varse denna stämning, då han märkte, hvilken den låga var, som hvälfde sina flammor i kratern af hans åhörares hjertan, reste han sig upp från sin plats, ställde sig midt på golfvet och rätade upp sig, så att hans hufvud stod högre än alla andras. — Då vi hafva sagt, att han tillhörde kung Carls drabanter, ha vi med samma trott oss gifva läsaren ett begrepp om hans yttre gestalt; ty, som vi veta, valde kungen dessa bland de
