112
dra, liksom för att lyssna till hvem som först skulle taga ordet. Då afbröt Rühl:
— J tveken, J ogillen alltså mitt förslag? Rätt kamrater, att J i tider gifven mig det tillkänna! Bättre att vägra i första stunden än svika i den sista. Låtom oss då hädanefter återfinna hvarandra på den punkt dit olyckan nedtryckt oss, undergifna och tålmodiga! Låtom oss fortfarande roa oss med att, likt gamla koketter, som i ålderdomen stoltsera på de eröfringar deras skönhet i ungdomen vunnit, öfva vårt manliga skryt på upprepandet af våra gamla minnen.
— Nej, vi vilja följa dig.
— Följa mig? sade Rühl. Detta begär jag ej. Jag har blott för eder visat vägen till frihet; det tillhör er att uppgifva en bättre om J veten någon, och att slutligen och i alla händelser efter ert egna fria val afgöra, om J viljen hafva någon i spetsen för eder, och i det fallet, utse den, för hvilken J hysen det högsta förtroendet.
— Öfverstlöjtnant Rühl! — Drabantkorperalen Rühl! Må han bestämma. Honom vilja vi höra och följa.
— Godt, kamrater! — sade Rübl — Jag har icke missräknat mig på edra svenska hjertan, då J väljen ett tappert och modigt sätt att bryta edra händer ur en neslig boja för att åter räcka dem till ett dyrbart fäderneslands tjenst! Det är icke jag, det är icke J, kamrater, som äro bundna genom denna vår fångenskap; det är fäderneslandets krafter, hvilka ligga i dess söners händer. Och — fortfor han och sträckte ut sin hand, till hvilken alla de andra liksom mekaniskt fogade sina — hvilken massa af kraft ligger i denna knut af trofasta händer! Verke den, verke den för vår konung och vårt fosterland!
— Lefve vår konung och fosterlandet! — ropade det genom den lilla skaran.
— För att vinna målet af dess fördelar, hvilka endast kunna berättiga oss till hopp om framgång, efter den eviga Försynens råd, böra vi gifva våra planer den största utsträckning som är förenlig med möjligheten af deras utförande. I Kasan ligga, såsom vi känna, de regementen, hvilka Schlippenback, Hjelm och Schreiterfelt uppsatte af värfvade tyskar och hvilka efter ackord vid Pultava ingingo i rysk tjenst. Dessa, tillika med alla våra svenska kamrater derstädes, böra vi äfven indraga i vårt företag, och så komma, återbringande en manstark här i vår armés sprängda luckor.
Dessa företagets förstorade dimensioner sporrade endast till ett lifligare intresse derför. Alla biföllo, och oaktadt Rühls för-
