113
nyade uppmaningar till ett betänksammare öfvervägande och enhälligare öfverläggningar blef han dock på stället vald till företagets anförare.
— Jag tackar eder, kamrater! — sade han — Med ert val läggen J ock ansvaret af utgången på mina skuldror. Jag är svag, och delar med er alla den bristen att latt förbländas af hoppet om framgångar; men låtom oss alla låna hvarandra våra ögon, för att upptäcka stötestenarne på vägen, och lyckans smala stråt som framgår deremellan, och våra hjertan för att stärka förbundet med vänskapens fasthet, blott så kunna vi hoppas att lyckas i våra bemödanden för den gemensamma saken! Och nu låtom oss komma till tals om medlen för dess verkställande.
Rühl tystnade här för att ge ordet åt sina kamrater. Men dessa bjödo honom tala och ville icke höra någon annan. Då återtog han:
— En klok anförare bespejar terrängen innan han uppställer sina trupper till strid, så måste äfven vi göra. Mig tyckes derföre, att vi böra sända ut kunskapare att undersöka trakterna häromkring så långt sig göra låter, spåra upp vägarne och göra sig underrättade om hvad vi kunna hafva att vänta af motstånd eller understöd af innevånarne på vår väg, m m., samt anförtro någon att under sannolik förevändning söka tillstånd att begifva sig till Kasan för att gå i råd och författning med våra dervarande kamrater. Som företagets kärna bör knyta sig omkring oss, såsom dess upphofsman och ännu de enda delaktige af hemligheten, böra vi utvälja bland oss dem som härutinnan skola bistå oss. Låtom oss alltså företaga valet!
För det första uppdraget skedde detta med temlig enighet, emedan kompetensen dertill nödvändigt måste, till väsendtlig del, bero på färdigheten i ryska språket, hvari en kapten Lindston, samt löjtnanterna Gieske och Vass hade ett afgörande företräde framför de flesta andra: men vid det senare förnyade sagan om Erisäpplet sin gamla sanning. Emellan Du Rietz och en viss adjutant Brink delade sig de flesta rösterna, dock så, att ingen fick något öfvervägande antal, hvarföre man beslöt att öfverlemna afgörandet åt slumpen, och låta det bero af en lottkastning. Denna utföll till den förres fördel.
Vid detta utslag kunde Rühl icke dölja sin tillfredsställelse. Hans panna klarnade och han sade, i det han hjertligt skakade Du Rietz' hand:
