114
— Ert uppdrag kräfver en lika klok som redlig och tillförlitlig man. Ni skall icke låta vårt hopp komma på skam, min kapten. Ni går att åt er kung och ert fosterland återtaga en eröfring, icke af ett stycke jord, utan hvad mer är — af en massa mannakrafter till dess skydd och försvar. — Ni förstår ert värf; den kännedom jag eger om er karakter, öfvertygar mig derom. I den konungs namn, för hvilken vi alla kämpat, och i hvars tjenst vi ännu kanhända skola utgjuta vårt blod, vågar jag upphäfva min röst då jag önskar er lycka och framgång, och inviger er till ert värf genom att öfverlemna er, som ett minne af honom, detta vapen — och han framtog härvid en pistol ur sin bröstficka — hvilket jag en gång hade lyckan slå ur en rysk kosacks hand i samma ögonblick jag såg det rigtadt emot konungens person. Det har sedan aldrig lemnat mig, ej en gång såsom ni ser i sjelfva fångenskapen — der jag, mot mitt hedersord att aldrig ladda det, förvärfvat mig tillstånd att bära det — och jag ber er deri tillika se beviset på min egen aktning för, och tillförsigt till er, såsom vår agent i detta vigtiga värf.
Under det Rühl så talade, märkte Du Rietz att ganska olika känslor målade sig på hans kamraters ansigten. De som röstat för honom sågo belåtna ut och önskade honom, i det de skakade hans hand, lycka till hans företag med all den innerlighet och tillfredsställelse, som framgången af deras val naturligtvis måste åstadkomma, under det de andra mer eller mindre tydligt förrådde sitt missnöje. Ingen dolde likväl med mindre höflighet sin förtrytelse än den närmaste medtäflaren, Brink, som utan att ens räcka Du Rietz handen, kallt sade:
— Utan att hafva lyckan känna de stora egenskaper, som berättiga till de förhoppningar öfverstlöjtnant Rühl så smickrande uttalat om er, förenar jag mig med dem, som önska att lyckan måtte gynna oss alla, i att snart slippa från vår ledsamma fångenskap.
Vid dessa ord uppblossade vredens och den sårade stolthetens låga i Du Rietz's öga, och i det han vände sig till Rühl, sade han:
För er, herr öfverstlöjtnant, tillhör mig att först och främst nedlägga min tacksamhet för de goda tankar ni täckts yttra om mig, och försäkra er, att jag skulle anse mig halva illa förstått deras värde, om jag skattat dem annorlunda än som en djup och allvarlig väckelse till bemödandet att en dag rättfärdiga dem. Men sedan jag nu uppfyllt denna pligt återstår mig den icke mindre angelägna, att betyga er, mina kamrater, — och
