115
han vände sig till de församlade officerarne, — det jag icke kan betrakta valet till ett så ansvarsfullt värf, som det J viljen ombetro mig, fullgilltigt på det sätt som det här tillgått och att jag räknar det ovärdigt att åt slumpen inrymma en röst der så många mäns fria öfvertygelse eger att tala. — Alltså, mina herrar, insen J, att jag af lika aktning för er, som af billighet för min medtäflare till ert förtroende, hvarken kan eller vill emottaga det, så, som det nu blifvit på mig öfverlåtet; utan får jag anhålla att J ånyo och mera enigt uttalen er för den J hedren med ert val.
Emot detta alldeles oväntade inkast upphäfde sig många invändningar, hvilka likväl tillintetgjordes af Du Rietz's fasta beslutsamhet. Ett nytt val måste alltså företagas. Det utföll på samma sätt. Ett sorl af missnöje lät höra sig genom hela kretsen, och Brink darrade af förtrytelse. Man började redan uppgöra förslager till förekommande af samma resultats förnyande, då Du Rietz åter begärde ordet och sade:
— Innan J skriden till några nya mått och steg, torde jag få påminna er derom, att en orättvisa denna gång är begången både emot adjutant Brink och mig, enär J tycks hafva glömt, att också vi borde få ha våra röster med i valet.
Brink hånlog vid denna anmärkning och sade:
— Er uträkningskonst är verkligen beundransvärd, min kapten, om ni häraf kan frambringa några resultater.
Men Du Rietz, som fullföljde sitt påstående på grund af den rättvisa, som låg deri, gaf icke vika innan han såg det segra. Ehuru äldre och i graden framför sin medtäflare, lemnade han likväl honom första rösten. — Den föll, såsom man lätt kan föreställa sig, på en tredje, för utgången fullkomligt oskadlig person. Nu afgaf Du Rietz sin, och segren tillhörde — Brink.
Den plötsliga rörelse som detta verkade hos Brink och hans parti, skulle hos den uppmärksamme menniskokännaren tolkat den gamla sanningen, att förtjensten alltid blir en nagel i ögat på dem, som dervid ej hafva något att vinna, och att afunden aldrig dör ut, så länge medelmåttan och underlägsenheten hafva sina anspråk på att lyckas bland menniskorna.
Häraf förstod Du Rietz emellertid klart hvad han från detta håll kunnat hafva att vänta, om han, utan att söka ändring i valet, låtit det första blifva gällande. Vid åsynen deraf, och beräkningen af de vådor som afunden kunnat ådraga sjelfva företagets framgång, beslöt han att till det yttersta afväpna den,
