119
förbundna bröder med det förtröstansfullaste hopp och den största otålighet dess verkställande till möte.
Emellertid erfor Brinck först vid hemkomsten hvilket välde han låtit kärleken vinna öfver sitt hjerta, och hur besinningslöst han öfverlemnat sig åt den trollmakt, som Ebbas närvaro på honom öfvat. Allt som icke påminde om henne var honom idel tomhet. Han kände sig af en oemotståndlig längtan dragen tillbaka till den ort, der hon fanns; kände sitt intresse för allt annat svalna, och räknade med saknad hvarje minut af den tid, som mätte skilsmessan från det ställe, der hon lefde och andades.
Så led det slutligen till den tid då minan skulle springa, för att öppna den efterlängtade befrielsens väg och en bana till nya äfventyr och bragder för våra i företaget invigde. En hvar, som dertill egde medel, hade i största hemlighet skaffat sig hästar och betingat sig vägvisare. På viss dag och timma voro alla svenskarne färdiga att tåga upp till fästningen, tillegna sig krigskassan, och så i god ordning och fullt beväpnade aftåga igenom det fiendtliga landet utan att kunna hejdas på sin djerfva väg.
Emellertid hade Brinck återvändt till Kasan, för att underrätta de der i företaget inbegripne, att allt var färdigt, och att tvenne uppstigande raketer skulle underrätta dem om tiden, då de borde företaga sitt anfall efter samma plan som det förut blifvit aftaldt. Den förra resans företag, utan alla äfventyrliga följder, och Brincks punktliga återkomst, hade förskaffat honom äfven denna gång, utan några svårigheter, kommendantens tillåtelse att få förnya den. Af skäl, som vore öfverflödigt att närmare upprepa, hade han, under föregifvande för sina kamrater, att försigtigheten det fordrade, ifall några nått och steg voro försummade och borde godtgöras, tagit så god tid på sig, att han skulle få tillbringa några dagar i Kasan, innan den afgörande tidpunkten var inne, hvilken för alltid borde rycka honom derifrån.
Beredde att offra sitt lif för företagets genomdrifvande och hellre försvara sin eröfrade frihet intill sista blodsdroppan, än ånyo underkasta sig fångenskapen, svuro de samlade svenskarne ännu en gång, i det de tryckte hans hand till afsked, att utan vank framhärda i mod, ståndaktighet och trofasthet, önskande honom lycka till sitt företag tills de på utsatt ställe skulle få återse hvarandra.
Lik dåren, som leker med elden, tills den fattar i hans kläder och förbränner honom, lemnade sig Brinck vid Ebbas åter-
