120
seende åt hela häftigheten af sin kärlek, och tillbringade sina dagar från morgon till afton i Tepatis hus. När dagen var inne, som borde sluta med det afsked, hvilket skulle blifva det sista och för alltid slita honom från Ebbas åsyn, fattade honom en feg förtviflan. Företagets äfventyr, betraktade med samma öga som mätte skilsmässans fasa, antogo så förfärliga dimensioner att de isade honom med bäfvan.
Från Tepatis hus styrde Brinck i qvällens skymning sin kosa till kommendanten och upptäckte för honom hela planen. Endast hos den samvetslöse, principmässige bofven mognar förräderiet långsamt, i form af plan; hos den svage, för grundsatser främmande eller kraftlöse, den moraliskt halte eller blinde, ingifves det deremot af ögonblickets öfverväldigande frestelse. Så förrådde Judas sin mästare för de trettio sillverpenningarne, och i sanning, kärleken är ingen mildare frestare än girigheten.
Hur månget öga slöt sig icke denna qväll under bön om Herrans beskydd för sin egen och sina medfångars befrielse; hur många drömmar målade ej de sköna taflorna om återseendet af fordna kamrater och nya lagrar, skurna i de segervande svenska krigslederna; hur månget hjerta klappade icke med längtan och förtröstan emot morgondagens sol, då nattens tystnad plötsligen afbröts, och det gamla fredliga Kasans innevånare väcktes af patrullers och piketers slamrande tåg genom gatorna.
Denna ovanliga rörelse i den annars så tysta och stilla staden, hvilken icke hört af krigsgny på nära tvenne sekler, eller sedan landets eröfring från dess tartariska herrar fullbordades af Wassiliewitsch den andre, jagade alla menniskor ur sömnens armar och retade deras nyfikenhet på orsaken till en så ovanlig händelse. Alla skyndade att kasta sig i kläderna, och inom några ögonblick voro alla fönster uppfyllda af åskådare.
Natten var månljus och klar. Endast det lömska, det lurande försåtet söker mörkret, men våra svenskar, som valt det öppna våldet, den frimodiga kampen till sin räddningsplanka, hade för sitt verk valt en tid, då himlen tändt sin milda fackla för alt låna dess ljus åt nattens mörkerhöljda stigar. I skenet af den fulla månans glans stod äfven Ebba, väckt af den plötsliga oron, i sitt fönster och såg utåt gatan. Heia den ryska garnisonen var på fötter och styrde sin kosa till kasernerna, der de förut omtalade tyska regementena voro inqvarterade, och der den vid den visitation som der anställdes fann dessas gevär skarpladdade och flera tecken, som tydde på en nära fö-
