121
restående katastrof. Med denna upptäckt var också stafven bruten öfver de förråddas hufvuden. Ryktet om ett, af svenskarne tillställdt myteri, åtföljdt af ett skadelystet jubel öfver dess upptäckande, sorlade genom gatorna från tusende ryska tungor. — Svenskarne, de förb—de svenskarne, lära ämnat rymma! Men, tack vare vår kommendants vaksamhet; han har i tider vädrat brändt horn! Nu ha vi hela bagaget i våra klor. Det skall bli ett spektakel, som lönar att se på! Knut och afrättningar, och stegel och hjul! Ha! Så mycket på en gång ha vi väl aldrig varit trakterade med! Lefve kommendanten! Hurrah för vår kommendant!
I denna anda ljödo de ord, hvarmed pöbelmassorna till synbar uppbyggelse och förlustelse helsade hvarandra, och som från de tätt samlade folkhoparne på gatan trängde sig till Ebba, der hon lyssnande och undrande stod vid sitt fönster. De isade henne med fasa; men det intryck hon af dem erfor var dock ringa emot det, som verkades af den syn, som kort derefter mötte hennes blickar, då hon fick se sina arma landsmän, Sveriges ädle söner, som stridt och blödt på ärans fält, omgifna af ryska soldater och efterföljda af profosser med knutpiskor i hand, i stora hopar föras upp till fästningen.
Ännu låg likväl allt dunkelt och oredigt för hennes föreställning; hon fann att något förfärligt måste vara på färde, men hon kunde icke föreställa sig hvari det bestod; ingenting var henne fullkomligt klart. Förgäfves spejade hon bland mängden på gatan efter en enda svensk, hvilken hon genom sitt öppnade fönster kunde tilltala och hämta upplysningar af om sammanhanget af hvad som tilldrog sig; alla dem hon såg passera voro beledsagade af rysk bevakning, och med dem hade hon ingen håg att våga sig i samtal.
Så stod hon betagen af gissningar och ängslan, då hon i en skyggt framsmygande person, som med bortvändt ansigte tycktes undvika mötet af några svenskar, igenkände Brinck. Ebbas lifliga fantasi målade honom i samma fara som de öfriga, och hennes hjerta könde sig rördt af medlidande. Som han gick nära under hennes fönster, öppnade hon detta och vinkade åt honom att stanna. I nästa ögonblick öppnade hon sjelf porten till till huset och bjöd honom att stiga in.
Vid lampan, som hon bar i handen, såg hon ett blekt och vanstäldt ansigte. Hans läppar darrade, hans ögon voro insjunkna, han tycktes knappast ha styrka att lyfta dem från jorden.
