124
delst sin stränghet mot dem ådagalägga sitt underdåniga nit i sin monarks tjenst, intill dess befallningar hunnit inhemtas om den speciellare behandling som mot dem vidare skulle användas.
Ebba stod just vid fönstret, och ett stycke från henne Brinck, som försökte att framkonstla en viss glädtighet i sitt väsende, för att derunder dölja de dyningar efter gårdagens qval, som rörde sig i hans bröst, och förjaga alla misstankar emot sig, då plötsligen Rühl och hans medanklagade, sammankopplade såsom brottslingar, på några eländiga ryska fordon kommo färdande förbi på gatan.
Vid denna bedröfliga syn uppgaf Ebba ett rop och gömde ansigtet i sina händer. Brinck skyndade till, men hon sade: — Se icke dit! För ert lugns skuld se icke dit. Ni kan icke uthärda dervid!
Men hennes varning kom för sent. Brinck hade redan sett ut och fått ögonen på sina olyckliga landsmän, åtföljda af en gapande folkhop, som än under hån och försmädelser högt yttrade sitt hat mot “de förb—de svenske”, och sin tillfredställelse att se dem så handterade, och än, under starka hurrarop, sin beundran för sin kommendant, som “så qvickt” förstått att upptäcka deras komplott, m. m.
Var det af en händelse eller af en hämnande Nemesis' ingifvelse, som Rühl vid förbifarten kom att kasta ögat upp till det fönster der Brinck stod? Såg han verkligen förrådarns märke på hans bleka panna, eller läste han det onda samvetets anklagelseskrift i hans ansigtes muskelryckningar? Vi veta det icke, men i den blick, som Rühl fästade på honom läste Brinck tydligt denna dom: “Jag känner dig, förrädare! Förb—dt vare ditt namn bland dina bröder, som blifvit svikne på ditt mod, din ståndaktighet och trofasthet!'”'
En ångestsvett, kallare än den döden pressar, perlade fram på hans panna, och med ett fasans rop sjönk han ned på en stol. — Då inkom Tepati med ett bref i handen, stäldt till Brinck; men i stället att framlemna det, gömde han det vid åsynen af den honom ånyo påkomna paroxysmen, och sade, sedan han genom Ebba gjort sig underrättad om anledningen dertill:
— Det synes visserligen, som om de i rymningsförsöket deltagande hade liten skonsamhet att hoppas. Till hvilken grad ni, herr adjutant, kan för er del vara blottställd, är mig visserligen obekant; men jag ber er dock, att ni såsom man, och svensk, icke måtte låta edra krafter öfvervinnas af blotta fruk-
