126
— Landsman —— Ädel — — Bespottare! Ni vill tortera mig med glödande kol! Bort, bort härifrån! Ni vill tala med kommendanten, vill gå i borgen för mig? Ha, ha, ha! Lemna mig åt mitt öde!
Tepati, som såg att vansinnet åter hotade att slå honom med sin hemska gissel, tryckte honom i sina armar och sade:
— Ni fruktar kanhända att jag skall blottställa mig sjelf; men låt mig upplysa er. Jag är en gammal man och tillhör dessutom den civila klassen; för mig äro alltså inga äfventyr att befara. Ehuru min fångenskap här n stället knappast räckt ett år, har jag dock kommit till en viss förtroligare bekantskap med kommendanten, som berättigar mig till det hoppet, att han icke skall tro sig hafva något farligt att frukta vid villfarandet af min begäran, helst jag lofvar att förorda edra egna egenskaper, så att de skola stämma honom till en jakande mening.
— Nej, säger jag eder! Nej, nej, nej! Himmel och helvete! Icke ett ord af allt detta!
— Barmhertige Gud! Skall då min välvilja här vara förspild? Nej, nej! Fröken Horn, bed min hustru komma hit! Kanhända skall han bli lugnare under hennes och eder behandling.
Hu! Ni strör salt i mitt öppna sår, för att le åt de ryckningar, som smärtan åstadkommer! Djefvul!
Olycklige! — sade Tepati och stannade en stund rådvill vid detta envisa motstånd. — Olycklige! Skall då ingen räddning finnas? — Efter några ögonblicks besinning ingaf honom hans outtröttliga menniskokärlek en ny tanke, och han sade: — Förtviflan kan ännu finna en lindring, och den bjudes af förtroendet. Låt mig blicka in i den fara, som hotar er! Detta bref från kommendanten kan icke innehålla några personliga hemligheter; tillåt mig läsa det!
Under en förfärlig åtbörd kramade Brinck ihop brefvet i sin hand och störtade under ett epileptiskt anfall till golvet.
Förskräckelsen bemäktigade sig härvid Ebba, som återkommit. I en hast ilade hon ut, att berätta hvad som förefallit och tillkalla hjelp.
Under bemödandet att uppbryta de krampaktigt slutna händerna, såsom vanligt är vid behandlingen af dessa sjukdomsanfall, föll det omtalade brefvet på golfvet. Först sedan paroxysmens häftighet börjat sakta sig och de omgifvande hunnit lugna sig efter det första hemska intrycket deraf, blef Tepati det varse, upptog det, öppnade och läste, ledd af en drifkraft, den vi icke tro oss behöfva rättfärdiga inför läsaren. Men hvem kan be-
