127
skrifva den ädle mannens förvåning och fasa, då hans ögon föllo på följande innehåll:
“Min herre!”
“Till min förundran har jag hört att ni allt sedan förliden natt, eller tiden för den afgörande katastrofen, hållit er undanstucken, liksom hade ni någonting att för er person frukta af det öde som måste öfvergå edra landsmän. Är detta måhända en fint af er, för att vända alla misstankar från er? Låt vara! Detta blir er ensak, hvarmed jag icke har att befatta mig. Emellertid, sedan jag nu lyckats upptäcka ert tillhåll, skyndar jag att ånyo tillförsäkra er om mitt beskydd, och förnya mina löften om framställandet på högsta ort af edra förtjenster, på ett sätt som fullt kan berättiga er till de största förhoppningar om belöningar, sådane vår store czar aldrig underlåter tilldela dem, hvilka han finner vara honom trogna och nitiska tjenare.”
“För att faktiskt bestyrka dessa mina ofvan nedskrifna ord, vill jag fästa er uppmärksamhet på det gynnande tillfälle ni sjelf öppnat er till en lysande befordran, genom de många befälsplatser, som troligen komma att bli lediga vid de tyska regementerna härstädes, efter de i rymningsförsöket indragna officerare, hvilka förmodligen till största delen komma att förvisas eller degraderas. Ehurnu ni visserligen ingenting sagt mig om er afsigt, att ingå i vår tjenst, kan jag lätt föreställa mig, att ni förnämligast derigenom ernar söka belöningen för eder bevisade tjenst emot oss, och vill derföre icke låta er gå tillfället förbi att vinna allt hvad ni åstundar; ty svårligen skulle ni kunna möta något afslag på hvilken grad som helst, under rådande förhållanden.
Äfven bör ni veta att jag låtit iordningställa rum för er på slottet, i samma våning jag sjelf bebor, och att ni från och med denna dag skall vara en välkommen gäst vid mitt bord.
Försäkrande er om min bevågenhet tecknar jag
Matwe Narritskin,
Kommendant i Kasan.”
Stel som en bild stod Tepati, efter läsningen af detta bref
och stirrade på den, som det syntes, ännu sanslöse Brinck.
Ebba, som gått efter luktsalt, kom med detta och ett glas kallt
vatten, för att dermed återkalla honom till lifvet.
— Håll! — utropade Tepali, då han såg henne färdig att med det kalla vattnet bestänka Brincks tinningar — Håll! Låt icke er hand komma vid honom! Jag förstår nu hvilka qval, som bränna hans själ! Lycklig om han finge sluta så, hade icke döden värre qval än lifvet till lön åt — förrädarn.
