128
— Förrädare! — utropade Ebba med fasa och lät vattenglaset, som hon höll, halka sig ur handen. Det öfverströmmade Brincks ansigte; dess kyla flöt ned öfver hans bröst och lifvade plötsligt det stannade blodet till ny rörelse, nytt omlopp. Han spratt till. „Förrädare“, ljöd det i hans öra, i hans hjerta. Han slog upp sina ägon, på ena sidan stod Ebba, bortvändande sitt ansigte med afsky, på den andra Tepati med föraktet måladt på samma anlete, der nyss välviljan och vänskapen stått i läsliga drag. „Förrädare“! ljungade det ur den nedslagna blicken, „Förrädare“, ljöd det ur den oafbrutna, liflösa tystnaden till förrädarns samvete. Det var den olycklige, som om genljudet af detta anklagande ord framkallades från allt hvad han såg och allt hvad här omgaf honom; och drifven af dess förfärliga klang ilade han upp och ut, flyende för sig sjelf och sitt förföljande medvetandes röst.
18 Kapitlet.
Dagen efter det de olycklige anstiftarne till det förrådda rymningsförsöket från Sviatski anländt till Kasan, erfor Ebba, att på namnlistan öfver dem äfven befanns Stael von Holsteins namn. Denna underrättelse uppfyllde naturligtvis hennes själ med den lifligaste smärta. Hvilket skulle det öde bli, som väntade den ädie Stael, han, som redan erfarit så många motgångar och träffats af så hårda skickelser? Skulle han här gå döden eller en hårdare fångenskap till mötes? Skulle hans starka själ ännu ega krafter qvar för de pröfningar, som väntade honom, eller skulle han duka under för denna tyngd?
Förkrossad af dessa och tusende dylika sorgliga föreställningar rörande honom, ilade Ebba till Tepati och bönföll hos honom det han hos kommendanten ville utverka tillåtelse för henne att få tala med Stael. Hon kände att hon ur sitt varma systerliga hjerta skulle ha något att säga honom till tröst eller att det åtminstone skulle bli honom en lindring i hans smärta att erfara hennes deltagande och se henne blanda sina tårar med hans vid minnet af flydda dagar och saknaden af den för begge så dyra Ingeborg.
Efter den bekantskap med Tepati, hvari vi redan inledt läsaren, skulle det vara temligen öfverflödigt att säga om han uppfyllde Ebbas önskan; men hvad som deremot svårligen tor-
