130
— I säkerhet? — — Det är icke möjligt. Ni vill bedraga mig för att lugna mig.
— I säkerhet, emedan han icke befinner sig här. Han är qvar i Moskau.
— I Moskau? Hans namn står likväl på listan bland de olycklige.
— Hans namn fins der, men han sjelf befinner sig icke bland dem. Det är deraf den förvexling uppstått som bedragit er, men öfver hvilken jag anropar er att icke förtörnas.
— Store Gud! Skulle det verkligen så förhålla sig?
— Ni ser mig i hans ställe.
— Huru, min herre? Jag börjar ana!…
— Saken är enkel. Stael var sjuk och kunde icke utan lifsfara företaga den långa färden. Man vägrade honom att få qvarstanna tills han hunnit hemta sina krafter. Det fanns icke mer än ett sätt, hvarpå han kunde räddas; det begagnaes…
— Och ni blef hans räddare?
— Låtom oss icke uppehålla oss vid det!
— Ni har uppoffrat er för honom.
— Jag, eller någon annan! Hvem skulle känna Stael von Holstein utan att vara färdig låna honom samma tjenst, hvartill lyckan utsett mig? Men tillåt mig erinra er om vigten af att förtiga denna, så att den icke må komma till de ryska auktoriteternas kunskap, hvilket skulle kunna skada Stael fullt ut så mycket som mig.
— Var öfvertygad om att jag inser detta och skall veta iakttaga den tystlåtenhet, som begges er säkerhet kräfver. Men vägra ej att yppa mig det namn, vid hvilket jag hädanefter får fästa så mycken tacksamhet och beundran!
— Du Rietz.
— Du Rietz, — upprepade Ebba. — Ack, hur varmt skall jag ej hädanefter bedja Gud för den ädle Du Rietz's beskydd!
Dessa ord från dessa läppar försatte Du Rietz i den högsta förtjusning.
— O, himmel! — sade han. — Hur litet har jag förmått göra, och hur rikligt har du belönat mig! Ack, ett bifall af er!…
Ebba slog ner sina ögon för de lågande blickar som brunno mot henne, och gjorde rodnande en rörelse för att aflägsna sig.
― Nej, icke än! — bad Du Rietz. — Ni glömmer att ni lemnat mig i okunnighet om det namn hvarvid jag länge fästat
