131
min dyrkan och hvilket evigt skall bibehålla den. O, tala; säg mig hvem ni är!
— Det är Ebba Horn — som af den ädie Du Rietz tvenne gånger blifvit bedragen på den ädle Stael, hvilken eger en broders rätt till hennes deltagande.
— Ebba Horn, — fröken Ebba Horn. Ett namn värdigt denna bild, som så underbart föresväfvat mig sedan… sedan… O, min fröken, minnes ni denna? — och han visade boken som han bar i sin bröstficka. — Och denna? — och han framtog en liten medaljong som inneslöt myrtenblomman, hvilken han funnit i boken. — Ni ser om jag troget vårdat mina minnen. Och hädanefter, huru mycket mera värda skola de ej blifva, då de skola tala till mig om er förnyade åsyn?
— Ni fästar för mycken vigt vid dessa… stammade Ebba.
— För mycken, o nej! Och i mitt kanske snart utrunna timglas, skola de ännu förvandla den sista sanden i guldkorn.
Vid dessa ord böjde han ett knä för Ebba, och fattade hennes hand, den hon utan motstånd lät honom föra till sina läppar och trycka mot deras purprade brand.
Midt under detta stumt talande ögonblick instörtade Brinck. I förfärliga drag vexlade samvetsqvalens och vanvettets uttryck på hans ansigte. Håren stodo som resta på ända, ögonen rullade vilda, som ville de spränga sina gropar, och läpparne darrade blåbleka af konvulsiviska ryckningar. Vid åsynen af Du Rietz för Ebbas fötter var det som en ny storm brutit löst öfver hans inres söndrade verld och slungat de sista spillrorna af det skeppsbrutna förnuftets lemningar ned i det djup, som aldrig återger sitt rof.
— Du Rietz! — utropade han. — Du här! Helfvetet har skickat dig att plåga mig! Det har skickat mig ditt ädelmod till baneman. Fullborda, fullborda! — och han framryckte pistolen, som Du Rietz afstod åt honom den afton han intogs i det företag som varit honom ämnadt. — Skjut af, skjut af kedjan med hvilken djef — bundit mig.
— Han är vansinnig! — stammade Ebba och ryste förskräckt tillbaka. Du Rietz såg på Brinck, och äfven han vek med fasa bort från hans åsyn.
— Du vägrar? — ropade Brinck. — Ha! Du håller dig för god att lossa ett skott mot en förrädares hjerta. Skjut, skjut! — återtog han med bedjande stämma. — Här, här! — och han lade handen på bröstet. — Det är icke förrädarns
