6
2 Kapitlet.
Nu blefvo order gifna att inga ryssar fingo visa sig i den rigtning, der de frigifne fångarne skulle draga fram, och en omväg blef dem visad, som förde dem mot den sidan till, der Schlippenback låg, De hade icke gått långt, när de på denna väg uppnådde en liten skogsdunge, hvarifrån de fingo höra en jemmerklagan såsom af en, den der kämpade med dödens qval. Våra bröder kände sig i en alltför glad och lycklig sinnesstämning, att icke ha ett öppet hjerta för ett lidande, som drabbade deras like och i nästa ögonblick kunde bli deras eget. De stannade och lyssnade. Den klagande rösten kom inifrån skogen och tycktes med hvarje utstött rop bli allt svagare och svagare. De gingo åt det håll, hvarifrån den hördes komma och blefvo snart varse en soldat, nästan utplundrad inpå bara kroppen. De klädespersedlar han ännu egde qvar voro dock af svenska arméens. De voro alla, i ordets fullaste bemärkelse, genomdruckna af blod, och rundt omkring platsen der han låg var gräset nedtrampadt och blodbestänkt. Allt tycktes visa att här föregått en strid, der den döende dukat under för öfvermakten. Vid ljudet af de annalkandes steg slog han upp ögonen. Sedan han en stund stirrat på dem, tycktes han bemöda sig att frambringa några artikulerade ljud. Då detta likväl icke ville lyckas, gjorde han några tecken, såsom för att de skulle undersöka hans ena stöfvel. De afdrogo den och funno mellan de dubbla läderbottnarne ett bref. Vid dess åsyn tycktes den olycklige samla sina sista krafter, för att uttalala namnet “Schlippenback”, hvarvid han med handen visade åt den trakt, der han låg kantonerad.
— Vi förstå dig, kamrat! Brefvet skall till general Schlippenback? — sade Kristoffer Rask.
Den döende gjorde en jakande åtbörd.
Och så sannt Gud hjelper oss, — sade den ärlige dalkarlen, — skall det också komma honom i händer! Men först kamrat, måste vi försöka hvad vi kunna göra för att lindra dina plågor.
De tvenne af bröderna började straxt en åverkan på de kringstående unga träden, för att af deras grenar sammanfläta en bår, på hvilken de kunde föra sin förmenade kamrat med sig, under det den tredje stannade hos honom för att aftvätta den redan hårdt fastklibbade bloden; men vid minsta vidrörande, fördubblade den lidande sina matta jemmerrop och frampustade med den ynkligaste ton i verlden orden — dö, dö! —
