132
hjerta, det är den gissel hvarmed djef— sargar mig, som skall träffas här.
— Store Gud! — sade Du Rietz.
— Du vägrar? ropade Brinck i raseri. — Ha, är det nu så långt kommet, att du håller dig för god till denna tjenst!
— Brinck, — sade Du Rietz med imponerande allvar och gick med stadiga steg emot honom; men den olycklige sträckte hotande pistolen emot honom och sade: — Skjut eller!… I ditt blod skall det svenska blyet icke sky att bada sig. I mitt … — Han lade härvid handen öfver hjertat. — Ha! Öfver afgrundens svalg förmår det då icke räcka!… Tre gånger har jag lossat. — Bah! Det har ingen nåd för den svenska förrädarn! Den stöpta kulan vill icke smälta vid förbannelsens lågor! — — Men den skall! Skjut, säger jag!
Vid åsynen af hans ursinniga åtbörder störtade Ebba till, och kastade sig med förtviflans mod emellan det mordiska vapnet och den deraf hotade, och ryckte honom med konvulsivisk styrka åt sidan, i det hon ropade: — Hjelp, hjelp!
Vid ljudet af dessa rop inträdde vakten, en morsk ryss, väpnad med sabel och karbin.
Med tillhjelp af den lilla färdighet i ryska språket Ebba kunnat inhemta, åkallade hon honom till försvar emot den vansinnige. Men denne hade knappt blifvit varse den inträdande, innan han stannade och betraktade honom, hvarunder hans ansigte synbart ljusnade.
— Ha! — utropade han. — Du är sänd att göra det! Du är icke för god!… Upp med karbinen!… Sigta och skjut!… Här — och han lade handen på hjertat — här innanför bränner elden, som längtar att få smälta det ryska lodet.
Vakten betraktade honom, utan att lemna sin orörliga militäriska hållning.
— Karl, gif akt på kommando! Lägg an! Fyr! — — Slyngel! Du lyder ej?… Vet du hvad det kostar?… Jag är din chef. — — Satan, underskref fullmakten med mina landsmäns blod… Signetet flammar, du skall brännas vid dess eld!… Fyr!… — — Usling, är också du för god? — — Jag skall lära dig hur det tillgår!
Vid dessa ord lade han pistolen till ögat.
Soldaten, som insåg att han hade med en ursinnig att göra, af hvilken ingen reson var att vänta, och trodde sitt lif stå på spel, drog sin sabel, i tanka att dermed slå Brinck pistolen ur handen. Men knappt såg den olycklige den blanka klingan blottad innan han, lik den flämtande hjorten, som får se källan,
