133
med ett språng störtade sig deremot. Den gick honom tvärtigenom bröstet. Ögonblickligen störtade han till golfvet, badande i sitt blod.
Detta allt gick så hastigt och oförberedt, att ingen mensklig makt kunnat förekomma det. Ett rop af glädjens mer än af smärtans stämma lät höra sig från hans läppar, vid det blodet i heta purpurströmmar frusade ur det breda såret.
De rop, som Ebbas fasa aflockade henne, hunno ända till kommendantens öron och kallade honom genast till stället.
Han anlände i lycklig tid, för att sjelf och med egna ögon öfvertyga sig om sanningsenligheten af det sätt, hvarpå händelsen tilldragit sig, ty ännu befunno sig alla betagna af den fasa den uppväckt; den ryske karabinieren stod ännu med utsträckt arm efter sabeln, som satt i den fallnes bröst, och denne höll ännu sin hand hårdt knuten omkring den hotande pistolen, hvilken dock, vid närmare undersökning, befanns oladdad, tvärtemot den föreställning Brincks upprörda fantasi fattat, till ytterligare uppdrifvande af hans själs olideliga marter.
Du Rietz och vaktsoldaten buro den olycklige in i de rum på slottet, som blifvit upplåtna åt honom, och dem han bebott sedan vi sett honom gårdagen fly från Tepatis gästvänliga boning.
Man lade honom på hans säng, och försökte stämma det flödande blodet, intill dess läkaren hann anlända; men Brinck afvisade de hjelpsamma händerna, som ville sysselsätta sig med honom, och hviskade: — Låt vara, låt vara! det svalkar så godt!
Vid undersökningen af såret förklarade läkaren det af svåraste beskaffenhet.
Med det sjudande blodets förlust hade förvirringen och våldsamheten af de känslor, som rasat i den olycklige Brincks själ, lagt sig, och lugn och redighet åter börjat vinna makt med hans sinnen. Efter några timmars förlopp antogo hans plågor en karakakter, som bebådade hans snara slut. Han hörde det med glädje och han bönföll hos kommendanten, icke med anspråken af en fordran för en bevisad tjenst, utan som en nåd mot hans arma själ, att han före sin död skulle få se och meddela sig till öfverstlöjtnant Rühl och hans öfriga kamrater från Sviatski, hvilka blifvit hemtade till Kasan. En önskan från en döendes läppar har en öfvertalningskraft, den få hjertan äro skapade att motstå, och ehuru vår kommendant just icke gjorde det gerna, lät han dock beveka sig till bifall.
