134
Vid de efterlängtades inträde gjorde Brinck ett försök att uppresa sig i sängen, hvilket dock aflopp fruktlöst; hvarefter han som en botgörare, sammanknäppte sina händer öfver bröstet och talade:
— Jag skulle icke uthärda er åsyn, om icke dödens mörker redan skymde mina blickar. Redlige svenskar, nyss mina bröder, jag är icke värd att lyfta mina blickar till er och se den trohet i ögat, som jag förrådt. Och dock har jag en bön att lägga på edra hjertan. Jag ber er icke tillgifva hvad jag brutit — det vore att förnedra er till min egen ståndpunkt — jag ber er icke sända en suck till Gud för min arma själ, ty jag är den icke värd; jag ber er icke strö glömskans aska på mitt brott, eller förstumma inför verlden den förbannelse detta påtryckt mitt namn; nej, jag ber er deremot, att J måtten stämpla mitt minne så, att hvarje hjerta ryser dervid och hvar ärlig man spottar i förrädarns fotspår; att J måtten strö tistel på min graf, och, om ni för min skuld skolen gå döden till möte, intill sista minuten visa verlden den himmelsvida skilnaden på förrädarns och fosterlandsvännens slut. Förkrossen mig med edra ord och edra exempel, och lären tid och efterverld att sky min bana; blott så kunnen J af mitt förräderi göra fosterlandet ett gagn; blott så kan mitt brott lända det till nytta! Förvissad härom, ser jag ännu ett hopp vid grafvens rand, det, att som dess sista förrädare nedsjunka i dess mörker. Svärjen, ack svärjen mig, att uppfylla detta löfte!
— — —
— J tigen? — — Den eviga rättvisan skall dock tala — Förbannelse åt förrädarn!
— Barmhertighet åt den ångerfulle! — sade Rühl.
— Brinck drog en djup suck. Det var den sista.
19 Kapitlet.
Det vådliga företaget af Staels förflyttning, midt under en brinnande feber, hade följts af en gynsam utgång. Det var som om Försynen till detta sista räddningsförsök velat spara all den framgång, den nekat de föregående. Näst dess bistånd hade Stael derför att tacka de lika kloka som ömsinta åtgärder Hysing iakttog, till förekommande af alla olyckliga följder, och de vaksamma omsorger, hvarmed han oupphörligen omgaf honom. Detta oaktadt blef dock hans sjukdom ganska långva-
