135
rig, och flera veckor, ja månader förgingo innan han återkom till så pass styrka och klarhet i sinnet, att han fullkomligt kunde fatta sin belägenhet och draga sig till minnes de händelser, som bringat honom dit, der han nu befann sig. Siutligen segrade dock hans ungdom och fysiska kraftfullhet, så att han i hälsans åter mot honom öppnade famn, började liksom morna sig till för lifvet och dess intryck.
Med lika mycken tacksamhet som förvåning, erfor han då allt hvad vänskapen för honom gjort, och med hvilka uppoffringar den arbetat för hans räddning.
Emellertid hade Stael icke länge varit vid det lyckliga bruk af sina sinnen, att han åter kunde reflektera öfver hvad som tilldrog sig omkring honom, innan han saknade lilla Sigrid och gissade att Hysing måtte hafva skickat henne ifrån sig för hans skuld. Då han visste hur ömt hans vän älskade barnet och hur en skilsmessa säkert kostade honom mycken smärta, beslöt han att hellre än att förlänga den, underkasta sig obehaget af allt det väsen den lilla brukade åstadkomma, och frågade honom, då han inträdde, efter henne med uppmaning att snart återkalla henne.
— Kära kapten, — sade Hysing — inte kunde jag ha både henne och er, som sjuk, i huset på samma gång; derför skickade jag bort henne, så snart jag tänkte på att få er hit.
— Men det gör mig ondt om både er och henne.
— Åh, bry er icke om flickan! Hon är i godt förvar der hon är. Jag har verkligen icke, jag finner det till mitt bekymmer, några rigtiga theorier för flickuppfostran, och praktiken är, Gud bättre mig, ännu sämre. Alltså har flickan ingenting att förlora, stackars liten!
— Men ni sjelf, ni saknar henne.
— Jag håller af henne, det är sannt, och det är min skyldighet, som ni vet, men jag håller äfven af er, och då flickan har det bra och sjelf finner sig nöjd, så ser jag hellre hon vistas bland sitt eget kön, än bland karlar, så liten hon är.
— Ni har då funnit ett godt ställe åt henne.
— Godt? — — Det må den allseende Guden dömma om. Jag tror det icke, i det hela, men för henne kan det vara godt, emedan hvad den ena ytterligheten skadar, kan den andra bota. Hvad soldatlifvet förvildat i hennes natur, skall klosterlifvet tämja; och hvad den religiösa olikheten vidkommer, är jag öfvertygad, den icke skall lemna några intryck, utan gå henne obemärkt förbi, emedan hon är för liten att lägga det vid sig.
— Det är alltså i ett kloster ni insatt henne?
