137
Alla de forskningar, som denne sednare i sitt outtröttliga nit under tiden kunnat anställa till utrönande af Ingeborgs öde eller vistelseort, hade emellertid aflupit fruktlösa, och icke efterlemnat någon annan sannolikhet än den, att spåren derefter blifvit så omsorgsfullt igensopade att ingen ledning fanns till någon upptäckt deraf.
Sedan allt hopp sålunda längesedan lemnat äfven Hysings hjerta, hände det en afton, då han efter hemkomsten från klostret, der han besökt lilla Sigrid, slängde kappan af sig på en stol i sitt rum, att han hörde någonting klingande slå emot golfvet. Utan att bry sig derom och utan att i skymningen kunna upptäcka hvad det egentligen var, började han spatsera öfver golfvet under det han med bekymrad röst sade:
— Hm, hm, den flickan kommer verkligen att göra mig bekymmer.
— Så-å. Börjar ni redan erfara det? — sade Stael.
— En flicka — Hm! Det är ändå något helt annat än en pojke. Hon har en annan natur och andra böjelser. Det är icke allt, att lära henne sanning och uppriktighet, rättrådighet och förtröstan till sin egen kraft och sjelfständighet; hon behöfver… Ja, himmelens Gud vet hvad hon behöfver. Ser ni, kapten, då Gud skapade mannen, gjorde han det af jordens stoft och inblåste i det sin anda; han är alltså en grof lerkruka, den herren helgat till ett heligt kärl; den mystiska trädstock, som gömmer gnistor af himlens eld; en enkel sammansättning af rå materia och gudomlig anda. Men qvinnan deremot, hon skapades af mannens refben, af de redan amalgamerade elementerna, och derför är hon till hela sin natur ett obegripligt kompositum. Kan ni tro, kapten, att flickan är redan både fåfäng och intrigant?
— Det vore mycket, det!
— Af hvem skulle hon hafva lärt det, låge det ej i hennes egen natur? Ni skulle sett i dag när priorinnan släppte henne genom gallret ut till mig, med hvilken omsorg hon hade sin lilla kofta tillfästad. När jag upplyftade henne på knät, kände jag något hårdt i form af en medaljong på hennes hals. Jag ville se hvad det var och ville derför öppna koftan: men då skulle ni sett hvilket minespel som började på den lillas ansigte; huru hon, utan att säga ett ord, betäckte sig med händerna och slängde ögonen åt priorinnan, som mer tycks vara tillstädes för att bevaka våra ord än våra rörelser.
Då hon såg att priorinnan icke gaf akt på oss, öppnade hon något litet på koftan och visade mig ett porträtt af ett fruntim-
