138
mer, infattadt i en dyrbar briljanterad medaljong. Hon såg att jag blef förundrad vid denna syn och skyndade att lägga handen på min mun för att qvarhålla mig i tystnad. I detsamma märkte hon att priorinnan betraktade henne. Hon blef röd som blod i sitt lilla ansigte, men sade, för att ej låta sig märka: “Det är fasligt varmt härinne.”
Hvad tycker ni kapten? Tror ni att en pojke vid hennes år skulle förstått att finna sig så? Nej, på min heder! Han hade förr låtit upptäcka sig, hade han ock vetat att han för sitt fel blifvit klappad både gul och blå. — Men nu kommer det bästa af alltihop! Priorinnan tillsade henne att aftaga koftan emedan hon var för varm. Hvad tror ni nu hon gjorde för att dölja den grannlåt, hvarmed hon påtagligen olofligen utsmyckat sig? Jo, hon hoppar ned af mitt knä, går bort till stolen der min kappa ligger, löser upp sin kofta, drar upp den till armarne, och svänger den, med en alldeles egen manöver, öfver hufvudet, hvarvid hon låter kedjan med medaljongen åtfölja. En stund derefter ser jag henne, med ryggen mot gallret och, som det syntes, opererande i min kappa, sysselsatt med att i botten på sin russinstrut inpraktisera porträttet. — Säg nu kapten, är icke detta rigtiga instinkter af qvinnolist? Om jag blott mäktade, skulle jag sannerligen skrifva en afhandling öfver qvinnans psychologi, som skulle lägga de underbaraste saker i dagen.
— Ni kan gömma det tills ni slutat lilla Sigrids uppfostran, — sade Stael, som oaktadt all sin nedslagenhet icke kunde afhålla sig från att draga på munnen, lika mycket åt sin väns allvarsamma demonstration, som åt sjelfva den lilla betydelselösa handling som föranledt den.
— Gyckla icke öfver den saken! — sade Hysing under det han tog fram ljuset och elddonet och började slå eld, hvilket efter den tidens method icke var något ögonblickets verk. — Hända hvad som hända vill, skall hon dock slippa att en dag stå fremmande och förfrusen bland sina likar, utan minne af deras kärlek, utan förtroende till deras godhet. Skall hon bli bortskämd af mig må det då ske genom förmycken. De känslor den qvarlemnar blifva åtminstone icke hat eller misstro mot hennes medmenniskor.
— Ni har rätt, min vän, och min mening var ingalunda att såra er.
— Jag vet det, och lägger det derför icke på sinnet. Jag har ändå min tro om den flickan, och ni skall en dag få se att det var icke för ro skull vår herre lade henne i mina armar.
