139
Nu hade Hysing äntligen fått eld på ljuset, och vid det första sken som deraf spreds i rummet, såg Stael någonting glindra på golfvet, bredvid stolen, der den förres kappa låg.
— Hvad är detta? — sade han vid det han lutade sig ned och upptog det lysande föremålet. — Men ögonblicket derpå stod han liksom förstenad och stirrade med orörliga blickar.
— Så sannt jag är en syndare, har icke den tistige ungen låtit det medfölja! — — Nej, icke låtit; det har hon väl hvarken vågat eller haft för afsigt; men det har fallit ur russin-struten i fickan, och ur denna sedan här… Men, i himlens namn, hvad är det med er, kapten?
— Hur har detta hitkommit? — stammade Stael.
— Jag sade det ja! Och det är icke möjligt att det kunnat tillgå på något annat sätt! Men, ni mår illa, ni är er icke lik.
— Det är hennes! utropade Stael och tryckte medaljongen mot sina läppar.
— Hvems? I himlens namn, sansa er!
— Fröken Ingeborg Horns.
— Fröken Horns? Er fästmös.
— Det är hennes och kan icke tillhöra någon annan.
— Bedrar ni er icke, kapten?
— Omöjligt! Det är hennes mors porträtt. Jag igenkänner hvarje drag, så liknande hennes egna. Jag har sjelf räddat det, den dag Narva intogs, ur en roflysten hand, som ryckte det från min Ingeborgs hals och mordiskt vågade hota hennes lif. Jag kan icke bedraga mig.
— Hvilken upptäckt! Och utan Sigrid hade den icke skett. Kan ni mera tvifla på att den flickan är mig skänkt af himlen? Er fästmö skulle då vara förgömd i detta kloster? — — Och så underligen upptäckt! Men mi måste vi med allvar tänka på huru vi skola kunna utlösa vår bergtagna prinsessa.
— Huru? — sade Stael och rätade upp sig med en spänstighet, sådan Hysing ej på lång tid hos honom sett spår af. — Huru? Äro vi icke här nog många svenska officerare för att kunna befria general Horns dotter ur ett kloster?
— Sakta, sakta, min vän! Så får det icke tillgå. Klostermurar äro farligare att storma än fästningsmurar, emedan de hafva hela rikets vidskepelse till sitt värn och hvarje enfaldig själ till sin hämnare. Ett annat medel måste vi tillgripa; vi måste gå försigtigare tillväga.
