142
rid åt en godhetsfull ursägt, samt slutligen gaf henne en liten lexa ur boken, den han ålade henne att hafva i godt minne och felfritt kunna upprepa när han nästa gång återkom.
Nu skulle det följande besöket upptäcka resultatet af hans uträkningar. Må man föreställa sig Staels otålighet under väntan derpå; men också hans förtjusning, då Hysing vid återkomsten öfverräckte honom boken, deri han på andra sidan af det af honom betecknade bladet fann dessa ord:
Ju mera ögat gråter, hjertat lider,
Ju klarare står bilden från de tider.
Det kunde numera icke finnas något tvifvel att det ju icke var Ingeborg sjelf, som befann sig i klostret, och att hon ännu var densamma som förut, med hjertat fullt af trogen kärlek och tankarne ömt fästade vid sin älskade. Återstod nu blott att skrida till verket af hennes befrielse! Stael kände nu sin otålighet fördubblas med hvarje minut; han ville trotsa alla hinder, och återkom med förnyad ifver till förslaget af de våldsammaste åtgärder, såsom de hastigast afgörande.
Här fick Hysing nya strider att bestå, och lade honom under ögonen den dubbla oförsigtighet, hvartill han genom detta steg skulle göra sig skyldig, då han skulle på samma gång upptäcka sin hemliga härvaro, och gifva sin mäktige motståndare det skarpaste vapen i händerna till hämnd, genom de anklagelser han skulle kunna uppfinna mot anledningarne dertill, samt huru hans räddare, Du Rietz, svårligen skulle kunna undgå att äfven få sin hud märkt af det retade lejonets hämnande ram.
— Betänk — sade han — edra förpligtelser både till kärleken och vänskapen! Om ni utsätter er sjelf, och kallar öfver er en hämnd, som säkerligen ingenting högre eftertraktar än att fullkomligen kunna undanrödja er, hvad skall blifva af er älskade? Åt hvilket öde öfverlemnar ni henne? Och om ni ger pris på er för ett brott, som kräfver ett förfärligt straff, kan man ens för att rättvisa det, undandraga den, som befrämjat er qvarvaro här, delaktighet deraf, och hvad blir väl då den ädle Du Rietz' lott? Och för sådana skäl, min kapten, har ni icke styrka att lägga band på er otålighet?
Stael gick några hvarf upp och ned på golfvet, utan att svara, kämpande med sig om hvad han borde göra eller icke göra, tills han slutligen stannade framför Hysing och sade:
— Nå väl, min kära Mentor! Låt höra edra föreskrifter, hvilka ni väl ändå lärer påstå vara mig de klokaste och nyttigaste att efterfölja?
