143
— Den som älskar att någorlunda uppmärksamt följa Försynens ledande af våra öden, kan ej annat än lätt varseblifva hur alla förhållanden, de må nu vara onda eller goda, kunna befrämja lyckliga sakers framgång; och hur de menskliga svagheterna ofta blifva en häfstång för så vackra ändamål. Om jag icke misstager mig, kan ni just nu få tillfälle att, öfvertyga er derom. Eller hvad tror ni, kapten? Skulle icke general Tschammers gemål böra blifva er en god bundsförvandt, till vinnande af edra planer?
— General Tschammers gemål? Henne afskyr jag.
— Det må vara, och jag ber er alldeles icke göra henne några förklaringar om motsatsen; men det klokaste jag anser er kunna företaga, vore att helt enkelt vända er till henne med förtroendet om er upptäckt af fröken Horns vistelseort, och lägga ert öde i henmes händer; och jag vågar tio mot ett att hon icke skall släppa saken, innan hon, till hämnd öfver sin man, ser er och er fästmö ett lyckligt par, samt till på köpet, betryggat er säkerhet för följderna af er olydnad att befinna er här.
— Ni tror verkligen detta?
— Och tror ni det icke sjelf?
— Men skall icke vidskepelsen eller bigotteriet afskräcka henne för klostermurarne?
— Kommer ni icke ihåg hvad ni sjelf berättat mig om sista aftonen på Gortschin? Försöket lönar åtminstone mödan att göra. Det är er fästmös räddning det gäller.
Stael öfverlemnade sig åt något betänkande och sade derpå:
— Nå väl, ehuru motbjudande detta steg i öfrigt må förefalla mig, känner jag att för detta skäl må alla betänkligheter vika.
Furstinnan afhörde med särdeles välbehag Staels
anfötanden. Segerfröjden just lyste henne i ögonen då han slutat
och hon sade:
— Ni vet, min kära Stael, att jag, alltsedan ni var min gäst på Gortschin, hyst mycket deltagande för er. Jag lofvade er då, att beskydda er förening med fröken Horn, och ni skall snart lära känna hur en Gagarin förstår att uppfylla sina löften. Farväl! Ni kan vara lugn! — Och med dessa ord räckte hon honom sin hand att kyssa.
